Att finansminister Magdalena Andersson är närmast självklar som Löfvens efterträdare, om hon inte av något skäl skulle vilja låta bli, har flera förklaringar. Dels är hon kompetent, dessutom mer så än konkurrenterna. Hon har lyckats ge bilden av sig själv som finansiellt återhållsam samtidigt som hon har lagt de mest expansiva budgetarna någonsin, därtill har hon även gett bilden av en vänsterideologisk hållning närmare partiets vänster.
Dels är hon kvinna, vilket givetvis är betydligt viktigare. Socialdemokraterna är nu inte det mest nervösa partiet i historien och skulle kunna låta bli att välja en kvinna utan större problem. Men om det är något som är viktigt för S så är det historieskrivning och insikten har börjat drabba partiet att om man inte själv passar på så lär Sveriges första kvinnliga statsminister inte vara en socialdemokrat. Det skulle vara en hård knäck för självbilden.
Därför behöver partiet passa på innan det parlamentariska läget ändras igen. Än så länge har man ju faktiskt världens minsta majoritet, men det är en majoritet ändå. Och budgeten läggs fram före Löfvens avgång så om man bara lyckas blidka Centerpartiet bör Annie Lööf med ledamöter stödja även nästa S-ordförande som statsminister. Borde.
Men tänk om det dök upp ett annat alternativ. Något som lockade mer än att vara ett stödhjul åt Magdalena Andersson, som Lööf heller inte lär ha samma personkemi med som hon haft med Löfven. Tänk om Lööf skulle få vara statsminister en liten stund?
Visst är det lite av parlamentarisk trollning över det hela, men inte enbart. Situationen är som den är och ur ett borgerligt perspektiv är det faktiskt värt en hel del att inte bara ge S den symbolseger partiet är ute efter. Vem som än tillträder kommer inte att hinna göra särskilt mycket i Rosenbad. Dessutom kunde det kanske vara en god påminnelse om parlamentarismens verklighet. Ska någonting göras måste man faktiskt ha stöd för, och kanske ändras perspektivet något av att plötsligt sitta i förarsätet.
Det skulle även så split i samarbetet mellan C och S när det är som mest sårbart och kanske även stärka banden mellan C och de borgerliga partierna. Allt detta kan bli viktigt nästa höst.
Den här mandatperioden har varit rätt märklig. Att låta Lööf avsluta den som statsminister känns någonstans tematiskt riktigt. Och framför allt skulle det hindra Socialdemokraterna från att försöka omskapa sig själva.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.