För 200 år sedan skaldade Esaias Tegnér om vikten av språklig precision. 

Vad du ej klart kan säga, vet du ej: 

Med tanken ordet föds på mannens läppar:

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. 

Det är en lika vacker som brutal påminnelse om att otydliga framställningar vittnar om att personen inte gjort sin läxa eller tänkt klart. 

Hundra år senare formaliserade Ludwig Wittgenstein budskapet i en filosofisk avhandling. För den tidiga Wittgenstein var språket ett logiskt verktyg för att kunna beskriva verkligheten. Språkets struktur gör det möjligt att bedöma olika utsagors sanningshalt och mening. Det som kan sägas kan också sägas klart. Och det som inte kan uttryckas klart och meningsfullt måste vi tiga om.

Efter Stefan Löfvens första år som statsminister blossade en debatt upp kring hans språkliga färdigheter. Han kritiserades för bristande ordförråd och ett torftigt språk som inte var direkt statsmannamässigt. Försvaret från vänster gick ut på att kritiken bara handlade om högerns hat mot arbetarklassen och en reflexmässiga kritik mot Socialdemokraterna.

Men som Tegnér och Wittgenstein visar är frågan om språkets betydelse större än partitaktik. Och de sätter fingret på att det är Löfvens oförmåga att tala i fullständiga meningar som är den allvarligaste bristen. En mandatperiod efter att kritiken blossade upp synes det inte ha blivit så mycket bättre. När Löfven i intervjuer avbryter sig själv mitt i meningar, byter spår, irrar bort sig i bisatser utan att hitta tillbaka till huvudsatsen så blir det svårt att avgöra om det han säger representerar verkligheten.

När en person som brister i verbal skicklighet utsätts för hård press tenderar betraktaren av empatiska skäl att känna mer för den pressade än den som pressar. Det kan förklara varför Löfven sällan avkrävs kvalificerade svar av Sveriges journalistkår. Dessutom gör en bristande språklig nivå att varje fråga tar mycket längre tid att reda ut, vilket kan upplevas som obekvämt och orättvist av såväl den intervjuade som reportern.

Vidare kan en bristande språklig förmåga utvecklas till att bli ett effektivt personligt försvar. Ett osammanhängande språk blir ett skydd mot att avslöjas ha osammanhängande tankar och åsikter.

Det ställer höga krav på integritet och uthållighet för representanter i media. Annars ges regeringschefen en större möjlighet att komma undan ansvarsutkrävande, tydliga svar och överväganden kring olika ställningstaganden. Det är måhända bra för Socialdemokratin, men är sämre för demokratin.