Det är lätt att förfasas över alla hemska bilder och rapporteringar som kablas ut över världen från Mellanöstern. Ja, från hela den regionen – för vi kan inte se striderna mellan palestinskt stödda Hamas och staten Israel som en isolerad företeelse. Inte heller som en konflikt mellan två jämförbara parter.
Och låt oss inte slarva med begreppen här, eftersom de definierar kontexten för det hemska som händer. Hamas är en terroristklassad organisation som tagit makten i Gaza. Inte i ett vakuum, utan delvis understödd av den palestinska befolkningen, men ännu mer frammanad av kringliggande länder i den muslimsk-arabiska regionen.
Länder som vill utradera staten Israel. Där respekt för mänskliga rättigheter generellt lyser med sin frånvaro – utom möjligen när det gäller det egna landets intressen gentemot andra, eller när enskilda medborgare som lämnat regionen hänvisar till dessa för att få en bättre tillvaro i Europa eller Nordamerika.
Israel är en stat byggd på frihet och demokrati och vars själva tillblivelse är det fundamentala uttrycket för även det judiska folkets rätt att åtnjuta sina mänskliga fri- och rättigheter. Ett land skapat som en fristad för alla världens judar. Som ett resultat av de förföljelser som det judiska folket utstått och som tog sina hittills värsta uttryck genom Förintelsen, Hitlers försök att utrota judarna.
En terrororganisation mot en demokratisk stat – och folk förvånas över Israels kraftfulla reaktion för att försvara sitt land och folk? Hur är det möjligt? Antisemitismens rötter ligger så långt tillbaka som de tre världsreligionerna judendomen, kristendomen och islam kan överblickas.
Och idag blossar den upp överallt igen. Främst genom propalestinska, mycket hatiska yttringar mot judar generellt.
Inte mot staten Israel, vars agerande självklart ska granskas utifrån den humanitära rättens regler. Nej, mot judar generellt som folk.
Det folk, vars utsatthet satte ljuset på behovet av universella mänskliga fri- och rättigheter för alla individer efter andra världskriget. En insikt som skapat dagens internationella regelsystem med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i spetsen, tätt följd av konventioner om flyktingars, kvinnors och barns rättigheter som grupper med specifika skyddsbehov.
Vi ser hatet mot judar vars familjer levt i århundraden i Sverige, där den judiska tillhörigheten snarare är sociokulturell än religiös. Men judarna i Sverige har en särställning, ett eget skydd i egenskap av nationell minoritet. Det är något helt annat än muslimers och palestiniers status som vilken minoritet i Sverige som helst, i likhet med t.ex. norrmän, tyskar eller thailändare.
Judarnas legala status tillerkänner gruppens rätt att på samma villkor som majoritetsbefolkningen behålla och utveckla sitt språk och sin kultur, där särskild vikt läggs på barns och ungas rättigheter. Ändå vågar judiska barn inte visa symboler, eller knappt gå till skolan på grund av det hot som kommer från såväl sympatisörer för extremhöger, som delar av vänstern men främst från propalestinska grupper. Svenska judar har känt sig nödgade att offentligt ta avstånd från staten Israels agerande (Aftonbladet 13 /11).
Samtidigt manifesterar palestinierina högljutt och hatiskt mot judar och Israel. Samt klagar på att UD inte hämtar tillbaka deras nära och kära fort nog. I en situation där UD avrått från resor till Gaza i ca 10 års tid på grund av riskerna.
Men Sveriges åtagande måste faktiskt först och främst vara att skydda vår nationella minoritet. Inte att böja oss för dem som, dessutom ofta med oklara begrepp, skriker högst och mest aggressivt.
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.