Beståndet av strömming har minskat kraftigt i Östersjön. Fem i tolv har EU-kommissionen tagit ett välkommet initiativ. På EU:s fiskeministermöte i Luxemburg, som drog i gång i måndags, låg förslaget att stoppa det riktade sill- och strömmingsfisket. Men att det har gått så här långt är ett underbetyg för miljöpolitiken.
Allt större trålare från avlägsna hamnar har genom ett aggressivt fiske slagit hårt mot ostkustens strömmingsbestånd. Bakom sig lämnar trålarna även rubbade ekosystem, fördärvade bottnar där miljögifter har dragits upp – och ett utslaget småskaligt fiske.
Politiskt är det obegripligt att situationen har uppstått. För i ena vågskålen finns en lokal och historiskt grundad fiskekultur, som ställer om till turism- och upplevelsenäring. I den andra vågskålen finns en fiskeindustri som knappast ger något tillbaka till de kustområden vars fisk tas upp.
Förädlingsvärdet för en strömming som fångas av en kustnära fiskare och som serveras på en lokal restaurang framstår även vara oändligt mycket högre än i trålarnas värdekedja. En genomgång av Dagens Nyheter visar att svindlande 92 procent av strömmingen som dras upp i svenska vatten mals ner till fiskmjöl, som i sin tur går till djurfoder.
Det som krävs är en politik som långsiktigt värnar strömmingen såväl som det småskaliga kustnära fisket. Den storskaliga trålning som har sänkt strömmingsbeståndet bör pausas. Men det bör också tas steg för att värna det kustnära fisket, vars fångster är minimala jämfört med de stora trålarnas.
För om människor i skärgårdarna kan leva på fiske så skapas en grund för långsiktig hållbar vård av bestånden. Det kräver dock ytterligare åtgärder för att nå dit. Och det viktigaste efter att värna strömmingen framstår vara att dra tillbaka vänsterreformen från år 1985 som gjorde att vem som helst får fiska med handredskap längs med kusterna och i de stora sjöarna. Det fria fisket har tagit bort de ekonomiska incitamenten för den som äger vattnen att vårda fiskebestånden, eftersom vattenägarna inte längre kan sälja fiskekort eller arrendera ut fisket.
Paradoxalt nog var ett av motiven till reformen att skapa nya inkomstmöjligheter i glesbygd. Det framstår dock som att det fria fisket – precis som de stora trålarna – gör det svårare att leva på hållbart nyttjande av fiskebestånden i skärgårdarna. Utländska fisketurister åker till Sverige med båten på släp och återvänder till kontinenten med frysen full av fisk. Och den som äger vattnen i skärgården får inte en krona eller ges några långsiktiga skäl att värna fiskebestånden.
Det krävs en ny politik riggad för hållbar förvaltning. De stora trålarnas framfart i svenska vatten är ohållbar, precis som det fria fisket.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.