År 2011 bildades Nedre Lagnö naturreservat, beläget i Sankt Anna innerskärgård. Markägaren, Söderköpings kommun, hade fått området till skänks genom Allmänna arvsfonden. Syftet med reservatet var att bevara biologisk mångfald och värdefulla naturmiljöer i skärgården, står det i kommunfullmäktiges beslut.
Säkerligen fanns det också en tanke att reservatet skulle vara gynnsamt för friluftsliv och turism. Det ligger strategiskt vid en av kustens knutpunkter, med flera turistverksamheter i närheten.
Men något som Söderköpings kommun nog inte hade räknat med var skarven, som har växt i antal på platsen efter 2010. På ön Lindholm, som är en viktig del av reservatet, finns i dag Östergötlands största skarvkoloni.
Enligt länsstyrelsen häckar 1700 par på ön. Varje par lägger tre-fyra ägg per år och ett försiktigt antagande är att två ungar per par överlever.
Konsekvenserna av de många fåglarna är katastrofala. Skarvens spillning innehåller mycket ammoniak och dödar det mesta av växtligheten på platsen. Även träden dör.
Skarven förstör därmed den miljö som reservatet skulle bevara. Dessutom slukar fåglarna betydande mängder fisk. En studie vid Sveriges lantbruksuniversitet (2017) konstaterade att bestånden av bland annat abborre, gös och mört kan minska av skarvarnas fiske.
Något som slår särskilt hårt mot det redan utsatta kustnära fisket.
Skarvens utbredning säger något besvärande om svensk miljöpolitik. Vi har skapat ett naturskydd som stänger ute människan, men som verkar stå närmast handfallet inför andra hot.
Den som tältar i ett naturreservat riskerar att få böter. Men tusentals skarvarna tillåts etablera sig i samma skyddade områden och för alltid förändra naturen på platsen.
Varför är det då så här? Början på svaret är att när det gäller skarven har möjligheterna till skyddsjakt ökat först under senare tid. Och ännu verkar det återstå att hitta formerna för en effektiv jakt. När årets skarvjakt i Östergötland avslutades i mitten av maj hade bara 591 fåglar fällts, av de 2000 skarvar som länsstyrelsen beslutat om skyddsjakt på.
Statens saktfärdighet att hantera skarven – till och med i naturreservat – lär dock vara uttryck för ett större problem. Det är att vi tror att naturen mår bäst när människan försvinner. Det är dock inte en fungerande förvaltningsmodell på de flesta platser.
Människans jakt, lantbruk och skogsbruk kan beroende på naturmiljö vara en förutsättning för bevarandet av värdefull natur. Ett bevis på det är den döende Lindholm, i Sankt Anna skärgård.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.