Regeringen aviserade nyligen att från och med hösten 2025 ska alla svenska skolelever ha tillgång till ett bemannat skolbibliotek. 216 miljoner ska avsättas till syftet nästa år, varefter man kommer lägga omkring en halv miljard årligen för att förstärka elevernas tillgång till böcker på skolan.
Bakgrunden till beslutet är förstås läskrisen. Enligt flera mätningar visar svenska elever på allt sämre läsförståelse. Den senaste Pirls-mätningen visar att barnens förmåga försämrats de senaste fem åren, och bilden förstärks av det senaste Pisa-resultatet.
Men bilden är något missvisande, eftersom det inte tycks råda en generell kris. Det är snarare bland specifika grupper som resultaten dalar. Det handlar i första hand om elever med utländsk bakgrund. Till mindre grad handlar det om elever på landsbygden och i mindre orter. Det kan kort sammanfattas som elever som befinner sig i någon form av utanförskap.
Det är också för just sådana elever som skolbibliotek i första hand behövs. Barn som inte har tillgång till en läsande omgivning behöver uppmuntran utifrån för att både fatta intresse för och förstå vikten av läsandet. Man bör därför förstå skolbiblioteken som en del av skolans kompensatoriska uppdrag. Inte bara för att färdigheten att läsa i sig är avgörande i det vuxna livet, utan också för att läsandet utgör en av grundpelarna för individens personliga utveckling och bildning.
För undertecknad, som var en sådan elev som saknade en läsande omgivning, var skolbiblioteket mycket värdefullt. Det var väldigt stimulerande att bläddra i en atlas och lära sig att rabbla huvudstäder. Det kunde också vara rätt kul att läsa fabler och berättelser från gamla mytologier (och även mindre förnumstiga saker som Berts dagbok och Harry Potter). Att detta skulle medföra vissa fördelar för den övriga skolgången var inget som reflekterades över då, men som jag tar för givet att det gjorde idag.
Kritiker till förslaget menar att skolbibliotek är ett ineffektivt svar på läskrisen. Att det riskerar att bara bli ett kostsamt slag i luften. Bland annat tankesmedjan Timbro förespråkar i stället satsningar på mindre elevgrupper och att man inför utbildningsmodellen "No Excuses" i skolor med låga studieresultat och en hög andel elever med utländsk bakgrund. No Excuses är en modell som lägger vikten på elevdisciplin och karaktäriseras bland annat av längre skoldagar, sommarskola och skoluniform.
Det är bra förslag som också är värda att överväga. Forskningen visar att No Excuses fungerar, och att effekten av bara ett år vid en sådan skola motsvarar i snitt 20 procent av skillnaden i läsförståelse mellan elever med svensk och utländsk bakgrund. Men No Excuses står inte nödvändigtvis i motsats till skolbibliotek, utan de fungerar lika väl som komplement till varandra. För att bara satsa på att utveckla barnens mekaniska färdighet att läsa är inte nog. Skolan måste ha högre ambitioner än att enbart förbereda barnen för arbetslivet.
Barnen behöver också uppmuntras till att se läsningen som mer än ett nödvändigt ont. Det kan ju också vara ett potentiellt livslångt nöje. Och där är både skolbiblioteken och regeringens planerade kulturkanon behjälpliga för att göra det roliga, utvecklande och nyfikna läsandet mer tillgängligt även för de barn som inte kan få det hemifrån.
Just därför är regeringens förslag välkommet. Som skolminister Lotta Edholm (L) uttryckte det själv så måste skolans upprustning få kosta pengar. Bildningen är en av skolans bärande väggar och den får inte slarvas med eller effektiviseras bort.