I torsdags uppskattade FN:s flyktingorgan UNHCR att 3,8 miljoner ukrainare har flytt landet efter Rysslands brutala invasion. De flesta söker skydd i grannländerna, inte minst Polen men även Ungern, Moldavien, Slovakien och Rumänien har tagit emot många flyktingar.
Samtidigt hade 21 000 flyktingar kommit till Sverige. Det är färre än enligt vissa prognoser men det lär bli fler framöver. Behöver bli fler framöver. Trycket på EU-länderna kommer att behöva omfördelas. Det skulle förvåna om Sverige tar emot färre än 100 000 ukrainska flyktingar under det kommande halvåret.
En liknande flyktingsituation har Europa inte stått inför sedan andra världskriget. Och det kommer att kosta på. Detta dessutom i ett läge då inflationen börjat göra sig gällande igen, och prisökningar på allt ifrån driv- till livsmedel plågar hushållen vars ekonomi över lag ser ut att försämras. Ovanpå detta har den styvmoderligt behandlade försvarsbudgeten gjort sig gällande igen.
Då bör det vara självklart att, som migrationsminister Anders Ygeman (S) aviserat, använda biståndsbudgeten för att finansiera flyktingmottagningen, denna utmaning av en omfattning vi aldrig tidigare mött. Ändå möter detta oerhörd kritik. Först från de organisationer som själva lever på att arbeta med biståndspengar. Därefter från Delegationen för migrationsstudier som i en debattartikel i DN argumenterade för att vi måste prioritera biståndet.
Men faktum är att vi inte kan hjälpa hela världen. Därtill är det högst oklart vilken nytta vårt bistånd faktiskt bidrar med. Många granskningar och studier föreslår snarast att vi orsakar stor skada på många håll. I höstas kom en granskning från Riksrevisionen som visade att biståndet till mellanstatliga organisationer som FN präglas av otydliga målsättningar och obefintlig uppföljning. Sida bryr sig helt enkelt inte om hur ens dessa bistånd används, bara de används.
En hel del bistånd vet vi alltså inte fungerar, en annan del har vi ingen aning om det fungerar och en del vet vi gör nytta. Det senare gäller inte minst direkt flyktingstöd och katastrofhjälp och liknande.
I alla dessa fall förefaller det rimligt att, givet vetskapen att vi inte kan göra allt, prioritera att ta hand om de ukrainska flyktingarna. Både i Sverige och i Europa. De är vårt ansvar. Självklart ska våra pengar i första hand gå till att ta hand om dem.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.