En färsk rapprt från ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Talande tystnad, visar att svenskarna självcensurerar sig själva rejält på sociala medier. Det gäller särskilt folk som står till höger som för att slippa toxiska persondrev hellre tiger stilla. Vi lever våra liv mer offentligt nu och vad man än tycker om det har vi därigenom också tvingats att bli våra egna varumärken.
Att detta är en skadlig utveckling torde vem som helst kunna förstå. Intressant nog ser vi samma utveckling just nu i underhållningsbranschen. Även där är det varumärken som står i fokus, om än mindre personliga.
Strömningstjänsterna som alltmer har kommit att ta över den vardagliga nöjesdistributionen på linjär-tv:s bekostnad byggde från första början på självständighet. I stället för att vara beroende av annonsörer byggde affärsmodellerna på prenumerationsintäkter. Med detta följde ett stort oberoende och en möjlighet att ta risker och våga göra det man ville ur en kreativ utgångspunkt.
Detta var så klart attraktivt för författare och med bra manus följde bra regissörer, producenter och skådespelare efter. Detta sammanföll med en era där strömningstjänsterna har tävlat om marknadsandelar. Tack vare de unikt låga räntorna brydde sig Wall Street inte om vinster. Således har det producerats betydligt fler tv-serier och filmer de senaste åren än någonsin tidigare.
Det har förändrats och det i samma snabba takt som ekonomin har ställt om.
Den här åtstramningen har beskrivits som den stora förändringen för nöjeskonsumenter under den nära framtiden, men frågan är om det inte finns en ännu större inbakad. I jakt på intäkter har strömningstjänsterna nämligen i rask takt öppnat för reklam. Och med annonsörer kommer också krav på innehållet. Företag vill inte betala för att visas tillsammans med stötande eller känsligt innehåll.
Ett exempel på hur detta redan märks är andra säsongen av tv-serien Reacher på Amazon prime video. Första säsongen innehöll påtagliga doser av såväl grovt våld som nakenhet. Båda lyser dock med sin frånvaro i säsong två, som också är betydligt sämre – om än inte bara därför.
Så när vi tar en paus från vår självcensurerade tillvaro på sociala medier framöver får vi nog nöja oss med självcensurerad strömningsunderhållning. Det var kanske bättre förr ändå.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.