USA:s självständighetsförklaring från 1776 beskriver av Gud givna sanningar, de om människans inneboende och lika värde – däribland rätten till liv, frihet och strävan efter lycka. Därtill att regeringens uppgift är att försäkra folket dess rättigheter, att den väljs bland folket och att dess makt utgår ifrån de styrdas samtycke. Sanning och att underkasta sig folkets röst, alltså.
Vi har just genomlevt ett amerikanskt val där republikanernas Donald Trump segrat över demokraternas Kamala Harris. Där ropen om fusk, falska fakta och personliga påhopp har haglat. Misstron mot varann, snarare än enighet om USA:s samhällsutmaningar, har präglat både denna och förra valrörelsen. Sant är dock att republikanerna faktiskt har vunnit. Dessutom med stor marginal, trots att läget mellan partierna ända in på valnatten beskrev läget som oerhört jämnt.
Vinnaren är en man som står åtalad för brott – som han nekar till. Som är dömd för brott, där han menar att domen är falsk. Samme man lovar i sitt segertal att han ska lösa världsfreden, att få amerikansk ekonomi att blomstra och säkra ett tryggt samhälle utan illegal migration och kriminalitet – han ska skapa en ny gyllene era för USA. Och allt på bara fyra år!
Låter nästan för bra för att vara sant. Ljuger han medvetet eller drömmer han bara fritt? I den enda valdebatten mellan presidentkandidaterna granskades sanningshalten i deras uttalanden av CNN:s faktagranskare Daniel Dale. Kamala Harris ljög en gång under debatten, det gjorde hon. Inte bra. Donald Trump ljög 33 gånger på samma tid. Han vann valet. Så vem bryr sig?
När Donald Trump står som vinnare, talar han inte om valfusk. Då är valresultatet sant. Annat var det vid valet 2020. Förloraren Donald Trump spred falska anklagelser om valfusk, vilket ledde fram till att hundratals av hans anhängare stormade USA:s kongress.
Medias och många politikers roll i att demonisera hans väljarbas har dock bidragit till den stora splittringen i USA, liksom mellan Europa och USA. Vi förstår oss helt enkelt inte på hur någon vid sunda vätskor skulle komma på idén att välja en person till världens mäktigaste ämbete, när han helt oförblommerat kan berätta rena godnattsagor om sin egen roll i att skapa USA:s bästa era någonsin. Både för de kommande åren, och som egen recensent av sin första presidentperiod.
Vi känner till hans livsstil att regelmässigt välja den verklighetsbild som passar hans agenda för tillfället, och att skamlöst trumma ut den. Att hans förhållande till sanningen är lika otroget som han varit i relationen till sina kvinnor genom åren. Det vet hans väljare också. Därför behöver vi titta bortom pajasfiguren Donald Trump och istället försöka förstå vad som får helt vanliga, vettiga amerikaner att ändå välja hans ledarskap.
Det enda rimliga svaret är att den politik han bedriver skänker hopp och trygghet för den genomsnittliga amerikanen. Hopp om en bättre ekonomi, om ökad trygghet och säkerhet, och att USA har kontroll över sitt territorium. Den svarar på en längtan tillbaka till när The American Dream fortfarande hade syre för att leva och frodas. När männen var försörjarna, och kvinnorna ansvarade för hemmet, barnafödandet och omvårdnaden av familjen. Då jobben fanns hemmavid, och där kyrkan utgjorde basen för lokalsamhället.
En dröm som kan tilltala den vita arbetarmannen bortom storstäder och progressiva miljöer, likaväl som den går hand i hand med de konservativa värderingar som präglar stora delar av den katolska gruppen latinamerikaner. Då blir sanningshalten i Donald Trumps löften och utsagor inte längre avgörande – det är istället hans förmåga att i sagoform spinna en drömväv som människor bländas av eller frivilligt klistrar sig fast vid!
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.