Ibland får jag kommentarer och reaktioner på mina texter. De flesta är positiva och sådana som syftar till att visa att fler delar de tankar som står i min text. Det är förstås alltid välkommet och en viktig sporre för att vilja skriva mer! Efter min senaste krönika hörde en person av sig och var frågande inför en skrivning i texten. Med hövlig ton beskrev han den fras som han menade var olycklig och riskerade att leda tankarna fel.
För att få möjlighet att förklara mina tankegångar lite närmare, inbjöd jag till fortsatt dialog över telefon och han föreslog då att vi istället skulle ses. Det blev ett mycket trevligt och givande fikamöte, där vi för en stund fick följa med i varandras tankebanor. Snabbt insåg vi båda att vi i allt väsentligt delar syn på läget i världen. Båda uttryckte också värdet och vikten av att mötas och föra respektfulla samtal – där nyfikenhet på den andras åsikter utgör grunden, inte viljan att enbart driva sin egen tes. Eller att för snabbt dra slutsatsen att den andre är av motsatt åsikt.
Samma mönster går igen även i den stora världen. Samtal ledare emellan – eller bristande vilja till samtal – får stora och livsavgörande konsekvenser för folk och länder. Stora delar av västvärlden håller nog andan i takt med att USA:s president Trump och hans rådgivare Musk, helt tondövt för andras åsikter, röjer runt i världen med sina ”storslagna” planer på att skapa en ny världsordning.
Trump är uppvuxen i en kapitalistisk liberal demokrati, där affärslogiken varit styrande i hans liv. Ordergivning, snarare än samtal, verkar ha varit det som gällt. Ändå är det påfallande tydligt att han nu vill ha samtal, låt vara framförallt med dem som i likhet med honom aspirerar på utökad makt och utvidgade territorier. Xi Jinping i Kina ser Taiwan som sitt, Vladimir Putin i Ryssland kräver att få lägga delar av (om inte hela) Ukraina under sig. I motsats till Trump är de båda fostrade i diktaturer, där kommunikation verkligen sker genom ordergivning. Men med varandra verkar de vilja, och kunna, samtala.
Ukrainas framtid hänger nu på hur vi i Europa svarar på Trumps utspel om hans och Putin överenskommelse om landet. Vi måste vara glasklara och bergfasta i kravet att Ukrainas framtid enbart kan avgöras av landet själv. Samtidigt finns ett stort värde i att få till samtal med Putin i frågan. Detsamma gäller Trump i frågan om Grönland, Panamakanalen och, för den delen, Gaza. Hellre samtala med galningen, än att låta hans nyckfullhet spela fritt utan vår insyn.
För vad som händer när samtalen tystnar har vi blivit smärtsamt medvetna om den gångna veckan. Massakern i Örebro den 4 februari utfördes av en psykiskt störd enstöring. Motivet till dådet får vi kanske aldrig veta, men att han bar på tankar om att döda och tillfoga maximal skada – det står klart såhär i efterhand. Och slående i detta fall, liksom andra vansinnesdåd, verkar vara isoleringen. Frånvaron av människor som han kunde och orkade dela sina tankar med. I den totala ensamheten och tystnaden väcks lättare de mörka tankar som kan vindla iväg till fullständig förödelse och tragedi.
Vi kan inte tvinga sjuka till gemenskap, men vi kan erbjuda vårdens hjälp till stöd och samtal. Vi kan inte förhindra att världen väljer korrupta, maktgalna ledare, men vi kan stå upp mot dem och för det rätta, genom våra demokratiska ledare och system. Och vi medborgare har i vår vardag valet att bjuda in till samtal och dialog snarare än konflikt. Är vi bara lite nyfikna på den andres syn på saken kanske vi märker att vi, trots allt, är ense om ganska mycket! En trösterik tanke i denna så splittrade värld!
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.