Jag har noterat att Kristdemokraterna har gjort det till en profilfråga att de vill förstatliga sjukvården.
Jag vill varna för detta förslag. Jag ser tyvärr bara framför mig ett byråkratiskt monster, ett Sovjetunionen i miniatyr, förvisso utan Gulag, men med planekonomins alla kända nackdelar och kanske ytterligare några som vi ännu inte vet något om. Det brukar bli så med samhällsomvälvningar. Stora reformer ger stora oförutsedda konsekvenser.
Regionerna har 300 000 anställda. Alla dessa jobbar inte i vården men de flesta, och de som blir kvar, som jobbar med kollektivtrafik, regional utveckling och kultur, kommer också att behöva omorganiseras eftersom regionerna som sådana, själva organisationerna, kommer att läggas ned. Att ha regioner utan sjukvård är det ingen mening med.
Alla vet hur svår polisens omorganisation var. Den tog flera år att genomföra och sänkte initialt polisens effektivitet kraftigt. Och då har polisen ”bara” 37 000 anställda.
Vidare kommer samma sak hända som hände på 1970-talet då Sverige slog samman många kommuner. Kommuner med gott om pengar i kassan var rädda för att någon annan skulle tömma deras bankkonton. Därför tömde de dem själva genom att satsa på badhus och idrottshallar.
Samma sak kommer att hända med regionerna. De regioner som har varit ansvarstagande och sparat i ladorna kommer att smälla upp nya sjukhusbyggnader oavsett om det finns patienter eller personal att fylla dem med.
Att tvärtom stänga ned sjukhus som inte fungerar kommer inte heller att bli lättare. Tänk hur det blir när en byråkrat från Stockholm kommer och säger att bygdens stolthet ska slå igen. Det är aldrig lätt att stänga sjukhus, men det är lättare om det är politiker från den egna orten som gör det. Legitimiteten är större.
Sjukhusbyggnaderna kommer även att bli föremål för rikspolitiska intressen. Redan idag är det svårt för riksdagsledamöter att komma överens om fördelningen av infrastruktursatsningar. Här går inte skiljelinjerna mellan partierna utan mellan landsändar. Alla riksdagsledamöter vill att staten ska spendera mer pengar just där de bor.
Det är så mycket pengar det handlar om att det kommer att vara frestande även för partiledare att åka ut till en ort och lova stora satsningar, om det är det som krävs för att få in den där sista procentenheten som behövs för att vinna regeringsmakten.
Men kanske vi kan stå ut med en knölig omorganisation och politiskt riv och slit om det är så att vi vinner något annat?
Tyvärr kan jag inte riktigt se vad det skulle vara. Kristdemokraterna menar att man får stordriftsfördelar om all svensk sjukvård läggs samman i en enda organisation.
Jag tror inte på det, för den viktigaste vården sker nämligen i det lilla. Det finns gott om statliga utredningar som visar att sjukvården både blir bättre och billigare om den sker i primärvårdens regi. Den bästa läkaren för de flesta krämpor, stora som små, är allmänläkaren på vårdcentralen och inte specialisten på universitetssjukhuset.
De har att göra med att den grupp som konsumerar mest vård är gruppen äldre med flera diagnoser samtidigt. Vad de behöver är lättillgänglig vård där de bor. De behöver sjuksköterskor och läkare som kan besöka dem hemma, eller att de får tid snabbt på vårdcentralen, att de inte möts av en telefonsvarare som säger att de får komma tillbaka en annan dag. Var får detta plats i Kristdemokraternas enorma organisationsschema?
Stefan Olsson är fil dr i statskunskap och moderat riksdagsledamot.