Att skaffa barn är en dröm för väldigt många. Många betraktar det rent av som meningen med livet och rent biologiskt är det ju ovedersägligt sant. Det är en av människans mest grundläggande biologiska funktioner och drivkrafter. Och en av de mest tillfredsställande. Att få barn är en välsignelse – det är dock sällan sant beträffande själva den fysiska företeelsen.
Under åren som har gått sedan jag och sambon fick vår dotter har jag lyssnat på en lång rad förlossningsberättelser. De verkar fungera ungefär som lumparminnen, fast med kvinnan i obestridligt centrum. Berättelser om en kamp med och mot den egna kroppen för att uppgå i en större gemenskap och tjäna ett syfte högre än en själv. Numera är de dock berättelser om något som är en gemensam upplevelse – om än med något skiftande perspektiv.
Min erfarenhet är att förlossningshistorierna normalt sett innehåller färre hårda ord men betydligt mer blod och fysiskt lidande än lumparvarianterna. De slutar ju heller aldrig vid muck, förlåt, förlossning. Nej, de fortsätter. I många fall i det oändliga.
Och det är hårresande berättelser. Från effekter av foglossningar som hänger med år efter år till sprickningar som orsakar ett enormt fysiskt lidande. Dessutom inkluderar många av historierna bitar om hur dessa effekter väldigt handfast viftas bort av vården. Av barnmorskor såväl som läkare.
Jenny Enstedts berättelse som kunde läsas på nt.se i går må vara skräckinjagande, men den är långt ifrån unik. Det gör det hela än sorgligare. Många kvinnor lär kunna vittna om nästan exakt samma sak. Om väldigt ingripande problem som vården inte verkar vara i närheten av kompetent att hantera. Som vården inte ens verkar ha kunskap om.
Men att skaffa barn är ju inte bara något som nästan alla vill göra utan också något som de flesta faktiskt gör. Så hur i hela världen kan förlossningsvården av alla saker ha blivit så makalöst eftersatt?
Förlossningsvård borde inte vara en specialitet för vissa kvinnokliniker utan något som är standard i vården. Allting annat är en djup skam och orättvisa.
Att föda barn är förknippat med nog så många oklarheter och orosmoment. Ingen kvinna ska behöva gå in i en förlossningssal och oroa sig för att vården inte kan ta hand om henne efteråt. Vi kan vara stolta över hur vi tar hand om de nyfödda. Men vi har en hel del rannsakan att göra vad gäller kvinnan bakom allt.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.