Väg 210, strax före senaste nödlagningen.
Potthål stora nog att barn kan bada i dem, det har varit verkligheten på väg 210 mellan Hösterum och Sankt Anna i Söderköpings kommun senaste veckorna. Men några dagar efter att situationen nyligen uppmärksammades i NT fylldes hålen hjälpligt igen.
Det var nog inte en dag för tidigt. Med solen kom motorcyklisterna som lär riskera långt större skador än bilar om de kör ner i stora hål.
Problemet med undermåliga vägar är samtidigt långt ifrån en lokal angelägenhet. Mycket talar för att vägarna är nästa sorgeämne på infrastrukturområdet jämte järnvägarna.
Situationen är inte överraskande. Den rödgröna regeringen under tidigare statsminister Stefan Löfven (S) valde att inte lägga pengar på landsbygdernas vägar. I infrastrukturpropositionen för 2018–2029 fattades det 25 miljarder kronor i vägunderhåll. Trafikverket konstaterade vid tiden att det lågtrafikerade vägnätet skulle vara i sämre skick vid planperiodens slut än dess början – och det här skulle särskilt märkas under den andra halvan av perioden. Det lär vara det vi ser nu, på en mängd vägar runt om i länet.
Enligt Svenskt Näringslivs beräkningar är underhållsskulden (2022) för vägnätet 24 miljarder kronor. Och värre blir det. Fram till 2033 förväntas underhållsskulden för järnvägs- och vägnätet sammanräknat uppgå till cirka 137 miljarder kronor, där vägnätet har sämst utfall.
Således talar mycket för att vägarnas skick lär bli en alltmer laddad politisk fråga framöver. Potthålen fylls med politiskt innehåll, av samma slag som signalfelen på järnvägen har. De blir symboler för ett samhällskontrakt som inte håller – för ett högskatteland som inte lägger pengar på det grundläggande.
Vi kan dock fråga oss om det är rimligt att lägga massa resurser på vägarna i landsbygdsområden där de bosatta är färre? Kanske ska landsbygdsbor helt enkelt få köpa att vägarna är sämre och busslinjerna nedlagda, och att resurserna läggs i mer tätbefolkade områden?
Detta är ju också en argumentation vi ofta hör vid centraliseringar av offentliga verksamheter – att det är effektivast att koncentrera resurserna till de större samhällena. Som när Östgötatrafiken lägger ned landsbygdslinjer och ökar antalet avgångar i städerna. Det här resonemanget leder dock till att tanken att Sverige ska vara en enhetsstat överges.
När vägunderhållet tillåts vara sämre på landsbygdernas vägar än i städerna är inte längre den offentliga servicen densamma i hela landet, så som vi förväntar oss. Fortsättningen på det resonemanget är då att skatteuttaget inte bör vara detsamma i stad som land.
Vägunderhållet har en otrolig politisk laddning. Potthålen kan dela landet.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.