Det finns förstås mycket att säga om Jamal El-Haj och hans förhållande till partiet. Den intensitet med vilken partiledare Magdalena Andersson har försvarat honom, hon mer än darrade på läppen när hon agerade karaktärsvittne för honom, har varit imponerande och, som det nu har visat sig, dumdristig.
När det kommer till kritan sätter El-Haj nämligen inte partiet i främsta rummet utan sig själv och sina intressen. Och det är historiskt. Det är ingen överdrift att säga att detta inte hade inträffat för 30 eller 40 år sedan. Det har aldrig hänt förut. Men det bör inte komma som en chock att det händer nu.
Partierna är inte vad de en gång var. Till del beror detta på samhällets större utveckling. Vi har blivit mer individualistiska och mindre korporativistiska. Folk är inte engagerade i föreningar i samma utsträckning som tidigare, och det gäller inte minst de politiska partierna. Matriklarna, medlemsförteckningarna, blir tunnare och tunnare och det har blivit allt svårare att fylla alla poster på lägre nivåer.
Samtidigt har partierna drivit på samma utveckling från det andra hållet. Det har blivit vanligare att man tar in folk externt till framstående poster. Ett nyligt exempel på detta är Kristdemokraternas värvning av debattören Alice Teodorescu Måwe som från ingenstans nu är tänkt att toppa partiets lista till Europaparlamentsvalet.
Andra exempel är Isabella Lövin och Alice Bah Kuhnke i Miljöpartiet, Anna-Maria Corazza Bildt i Liberalerna och Peter Norman som var moderat finansmarknadsminister i den andra alliansregeringen. Normans partimedlemskap varade väl ungefär lika länge som hans tid i regeringen.
Det finns många andra exempel. Men signalen inåt i partierna är tydlig: ni duger inte. Att streta sig fram i partiorganisationen är underordnat ett hyggligt Tiktok-konto. Givetvis gör detta att det blir mindre attraktivt att engagera sig i ett parti. Det behövs ju inte ens om man vill göra politisk karriär.
Och El-Haj är ett tecken på samma trend. Det är knappast hans partiengagemang som har tagit honom till riksdagen. Som med exempelvis Mehmet Kaplan i MP och Abdirizak Waberi i M fanns det nog andra bevekelsegrunder. Det får man nu äta upp.
Partierna har varit med och devalverat sig själva under lång tid. De skulle må bra av att tro lite mer på sig själva igen.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.