Den svenska vänstern har i årtionden använt samma språkbruk för att döma ut politiker någonstans från mitten av socialdemokratin. Putin använde begreppet nazister om ledningen i Ukraina som förklaring till invasionen 2014 och till det fullskaliga krig han inledde i februari 2022.
Det är ett sätt att etikettera en opposition eller politisk motståndare som man anser illegitim och utan egentlig rätt till makten. Det är ett språkbruk som makthavare av fel slag ofta använt när de förknippat demokratin med den egna maktutövningen och istället varje regeringsskifte – som är demokratins livsluft – som undergång och demokratins upplösning.
Länge undvek Magdalena Andersson detta språkbruk. Det hedrade henne. Men nu har hon och andra socialdemokrater fallit in i det. Magdalena Anderssons tidigare ministerkollega skriver på Twitter till och med att Sverige är på väg att bli en fascistiskt styrd bananrepublik under SD:s styre.
Magdalena Andersson själv hävdade för en tid sedan att det var ett uttryck för en utveckling mot ungersk modell när Ebba Busch inte deltog i en partiledardebatt. Ändrade mandatperioder för universitetens styrelser fördömdes av samma skäl som steg mot fascism. Diskussion om bidragen till folkbildningsförbund, uppkommen på grund av att några av dem finansierat tvivelaktiga grupper av islamistiskt och antisemitiskt slag, fördömdes som fascism och ett slag mot folkbildningen. Diskussion om public service framtida inriktning, som vi har haft sedan socialdemokraterna förlorade sin kamp för offentliga monopol på etermedia och förbud mot mångfald, betecknas också som steg mot fascism.
Redan under förra mandatperioden fördömdes krav på en ordnad invandringspolitik som fascism och rasism. Krav på hårdare tag mot kriminalitet, organiserad brottslighet, hedersförtryck och olika klaners grepp om utsatta bostadsområden fördömdes eftersom det var fascism och rasism. Nu senast har regeringens initiativ att utreda om politiska partier ska få ha samma undantag som välgörenhetsorganisationer lett till nya rop på fascism.
Det är nämligen så att när socialdemokraterna hade regeringsmakten drev man igenom en lagstiftning med skarpa regleringar av all spel- och lotteriverksamhet med ett undantag, som råkade passa utmärkt väl för de socialdemokratiska lotterier som bedrivs kommersiellt och utan partibeteckning. Nu hävdar Magdalena Andersson på fullt allvar att utan detta undantag stryps socialdemokraterna, trots att man har den i särklass mest omfattande finansieringen av alla partier genom offentligt partistöd och gåvor från de fackliga organisationer som vill främja sina politiska krav. Och det är inte det tidigare egna gynnandet av sig själv som beskrivs som fascistiskt utan initiativet för att politiska partier inte ska ha något annat regelverk än det som gäller för andra.
När man gör som S uppstår två konsekvenser.
För det första devalverar man begreppen fascism, rasism och nazism till vanliga meningsmotsättningar. Det finns inga gladare vinnare på detta än de som verkligen är fascister, rasister och nazister. Det försvårar för debatten om hur vi värnar demokratin.
För det andra målar man in sig i ett politiskt hörn där åtgärder för att säkra en bra invandringspolitik, kamp mot brottslighet, segregation och utanförskap, rättsstatens likvärdiga villkor för alla och mycket annat fördöms som fascism med mera. Då kommer man själv inte kunna föra en politik som möter de stora problemen utan att fastna i den politik som under åtta års tid utgjorde ett historiskt politiskt misslyckande med fördjupad segregation, mer av hedersförtryck, växande brottslighet, hög arbetslöshet, låg tillväxt och ett havererat elsystem.
Ett alternativ för S vore att man inte kopierade språkbruket hos dem som är deras grövsta fiender på Twitter utan istället förde en diskussion med sina politiska huvudmotståndare om den politik Sverige kräver. Risken är nämligen annars att man blir som dem man vill attackera med den värsta retoriken och den djupaste populismen. Det vore synd för Sverige. Demokratin mår väl av en fungerande opposition.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker