Det hör kanske till åldern (min) och det går förvisso trögt för Ebba Busch Thors Kristdemokrater men jag tror ändå hon i delar av sitt Almedalstal är något på spåren. Vilket parti som sedan lyckas göra frågan till en valvinnare återstår nu att se. För den är delvis lättsmält – delvis allt annat än populistisk.
Medierapportering, skvaller kollegor emellan eller helt enkelt egna erfarenheter av åderdomens utmaningar rör något djupt inom de flesta människor. Äldre som inte får plats på anpassade boenden, som får dålig mat, som har en pension som inte lämnar utrymme att bjuda barnbarnen på bio och som hamnar mellan olika ansvarsområden i den statliga omsorgen. Eller som, och detta gör ju nästan fysiskt ont, dör (icke-självvalt) ensamma.
Delvis handlar väl de känslomässiga reaktionerna om en rädsla att drabbas, själv eller genom att tvingas ta hand om en åldrande anhörig istället för att ägna tiden som är kvar åt vackra samtal om livet. Delvis att de flesta av oss ser det som så självklart att någon, när vår egen ork tryter, ska ta över Och denna någon – ja, det är nog ofta själva visionen om välfärdssamhället koncentrerad. Att det ska fungera, exempelvis att en plats ska kunna tillgängliggöras för den som så önskar och att pengarna ska räcka till det vi har lust men även när vi inte arbetar, ser nog de flesta som självklart. Tja, risken för ett glapp mellan realitet och förväntning är uppenbar.
Nåja.
Ett nytt fokus på ålderdomen ligger i tiden. Inte minst för att vi blir allt fler och lever allt längre. Men kanske också för att 80- och 90-talisterna, ofta beskrivna som individualisterna personifierade, närmar sig ändå medelåldern i full fart. Att ha höga förväntningar också på tillvaron efter yrkeslivet är självklart. Det är givetvis inte möjligt att dra alla människor över en kam, men var målet för tidigare generationer mer av självständighet är det frihet som står i fokus nu. Den som vill bo hemma och klara sig själv livet ut ska kunna göra det, och den som vill få mer support eller plats på ett anpassat boende ska få det. Och det utan omständlig byråkrati eller risk för dålig mat.
Det är bra att förväntningar formuleras. Luftas. Inte minst så att tid finns för politiska beslut, kompromisser och prioriteringar. Eller möjligen till korrigeranden av förhoppningarna och en ökad inblick om de egna möjligheterna till ansvarstagande för framtiden. För om differensen mellan förväntningar och realitet ska minska behöver någon, eller alla, tänka om.
Om platsgaranti på äldreboenden genom statliga morötter till kommunerna höjer nivån på välfärden något vidare värst kan väl diskuteras. Men förhoppningsvis kan en sådan diskussion också väcka andra frågor och ställningstaganden om den oundvikliga ålderdomen. Så som pensionen – och hur den ska räcka till det vi utgår från.
För för oss som ser livet efter 65, 67 eller kanske snarare 70 som något självklart guldkantat är det dags att börja vaska. De allra flesta måste snarare förr än senare fundera över vilka beslut och uppoffringar som krävs idag för att inte istället för spännande resor nödgas spara för att köpa nya vinterskor.
Välfärdssamhället ska gott ta sitt ansvar. Genom att våga prioritera inte minst. Men visst är vi fler som kan ta lite mer ansvar för framöver, genom att jobba och spara mer eller smartare, till exempel. För när orken väl tryter, ja, då är det nog så att de flesta av oss idag helt enkelt litar rätt blint på att resurserna ska finnas där för oss att få ha det på vårt eget sätt. Det säger egentligen något fint om vår tro på samhället. Men att göra det till en realitet kommer inte enkelt, och det kommer inte gratis. För någon.