Den dag fienden närmar sig eller redan finns ibland oss kommer det vara Hemvärnet som skyddar bygden, bevakar viktiga platser och håller fienden på avstånd. Med ett allt mer osäkert läge ökar behovet av personal till Hemvärnet. Det närmaste året har Hemvärnet krav på att stärka upp med ytterligare 3000 personer.
Men allt detta riskeras av småtänkt revirpisseri från andra offentliga arbetsgivare. En person som redan är krigsplacerad i sitt civila arbete kan inte placeras i Hemvärnet. Enligt försvarsmakten är det många som nu söker till Hemvärnet och som tvingas avbryta processen för att de får en krigsplacering av sina civila arbetsplatser.
Grundprincipen är att en person ska krigsplaceras där denna gör som störst nytta för totalförsvaret. Och förvisso finns en möjlighet att förhandla mellan olika myndigheter och organisationer. Men i praktiken råder enligt Totalförsvarets rekryteringsmyndighet en slags först-till-kvarn-princip. Vilket i praktiken hindrar Hemvärnet och andra delar av totalförsvaret att få in kompetens och växa utefter det allt större behovet.
Och det är ett växande problem. Allt fler offentliga arbetsgivare krigsplacerar sin personal. Hittills har knappt hälften av kommunerna och de allra flesta regioner krigsplacerat personal. Att göra det med en väl utvald del av arbetsstyrkan stärker landets beredskap. Men vissa går längre än så. För några år sedan valde exempelvis Region Kalmar att krigsplacera varenda anställd för att ”tinga” dem och inte riskera att förlora dem till andra verksamheter i krig och höjd beredskap. Det är ett ofog.
Visst är kommunernas och regionernas verksamhet viktiga. Ja, närmat avgörande för att ha ett fungerande samhälle i extrema situationer. De har just därför ett ansvar att ha en krigsorganisation och kunna ha en fungerande verksamhet i krig och vid högsta beredskap.
Men det betyder inte att precis all verksamhet hos kommuner och regioner är viktigare än det militära försvaret. Inte heller att alla anställda är lika viktiga. Eller omöjliga att byta ut.
Om en vaktmästare på sjukhuset också är en utmärkt pansarskytt, vad vill vi helst att denne ska ägna sig åt när fiendens stridsvagnar rullar in? Byta lysrör på sjukhuset eller slå ut stridsvagnar?
Det behövs en återhållsamhet i dessa slentrianmässiga krigsplaceringar. Kommuner och regioner kan inte fortsätta agera som om det fanns obegränsat med stridande och bevakande hemvärnsgrupper. Eller som om vårdbiträdet och lokalvårdaren är lika oersättliga i krig som akutläkare.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.