”Den ser vacker ut. Men är oätlig.” Så står det i en intern partipamflett som gått ut till alla CDU:s förbundsdagsledamöter (Die Zeit 5/5). Meningen anspelar på Die Grünens valprogram (vars slutversion ska antas om en dryg månad) och budskapet är rättframt: bakom de fina orden döljer sig en politik betydligt mer till vänster än vad väljarna förletts att tro. Likt flugsvampen i skogen är den således vacker för ögat, men farlig att äta.
Pamfletten, på tre sidor, listar argument mot den gröna valplattformen och är tänkt att både mobilisera elitkadrerna samtidigt som den ger ammunition i en valrörelse som börjat på sämsta tänkbara sätt för CDU. I sak har pamfletten helt rätt. Die Grünen går till val på höjda inkomstskatter, progressiv skatt på kapitalinkomster och införd förmögenhetsskatt. Därtill vill partiet införa bilfria städer, ta bort ”skuldbromsen” permanent och sänka maxfarten på motorvägarna till 130 km/h. Allt mot en fond av att hela samhället måste omdanas i grunden för att klara klimatkrisen. Att så många väljare uppfattar Die Grünen som ett borgerligt alternativ, eller till och med som ett borgerligt parti, beror mer på en grund medial rapportering i kombination med Angela Merkels triangulering än någonting annat.
Det sistnämnda är centralt för att förstå det prekära läget för dagens CDU. Under de 16 år partiet har varit vid makten har det steg för steg accepterat, direkt eller indirekt, flera av Die Grünens problemformuleringar. Beslutet att snabbavveckla kärnkraften i spåren efter Fukushimaolyckan är ett centralt exempel. Från och med då gavs hela energifrågan en ”grön” inramning. De många årens samregerande med SPD har i sin tur lett till svällande statsutgifter parat med ett bristande intresse för de egna ekonomiska idéerna. Ackumulerat och över tid har konsekvensen blivit att hela den politiska spelplanen tiltats åt vänster. Ett slags oavsiktlig och väldigt utdragen pyrrhusseger, om man ska vara krass.
Och det är alltså i detta landskap Laschet ska navigera. Kritiken som riktas mot Die Grünen blir mot den bakgrunden delvis ihålig. Det är ju CDU som, så att säga, krattat manegen för vänstervågen. Inte blir det bättre av att CDU och systerpartiet CSU:s gemensamma valplattform inte presenteras förrän tidigast i juni. Varje välriktat skott mot de gröna riskerar därmed att enkelt skjutas ned med motfrågan: ”Jaja, men vad vill ni själva då?”
Ja, vad vilja kristdemokraterna? Att frågan hänger i luften drygt fyra månader före valet speglar partiets kris minst lika väl som de usla opinionsmätningarna.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.