Det var i förra veckan som NT kunde rapportera att de kära traditionerna skulle skrotas på destinationskapitalismens altare. En sorglig utveckling för att uttrycka det milt. Och det av flera skäl.
Det finns givetvis ett värde i traditioner. Återkommande upplevelser är något vi delar över tid och generationer. De skapar samhörighet och gemenskap. Att de dyker upp igen är ett trygghetstecken och ett bevis på att sakernas tillstånd ändå inte är så illa.
Den klassiska luciakröningen är väldigt svensk i största allmänhet och har varit en vacker tradition specifikt i Norrköping. Men inte längre. Nyårspromenaden skulle i år hållas för 26 gången och är en väldigt särpräglad Norrköpingstillställning. Ett lika storstilat som stämningsfullt sätt att nyttja staden på.
Å andra sidan finns det inget som varar för evigt. Utveckling är oundvikligt i de flesta ting. Norrköping kan knappast fördömas till evig stagnation, ett slags museum över staden vid senaste sekelskiftet. Dessutom är det ju ingen som riktigt vet exakt vad som kommer i luciakröningens och nyårspromenadens ställe.
Och så är det ju. Vem vet, det kanske blir alldeles, alldeles underbart. Även om det finns en ljuvhet i optimism finns det mycket som talar emot denna utopiska förhoppning. Och det handlar om varför man gör dessa förändringar.
Upplev Norrköpings nya vd Martin Roos förklarar det med att man vill ha ett "mer säljbart koncept". Kröningen och promenaden lockar helt enkelt inte tillräckligt många besökare till staden. Men, måste de verkligen det då? Är det verkligen så himla illa om något råkar vara bara trevligt och mysigt och uppskattat av Norrköpingsborna? Måste man bo någon annanstans för att räknas?
Det här problemet uppstår när evenemangsansvaret läggs på turistbolaget. Deras övergripande funktion är ju att bry sig om folket som inte bor här och försöka få hit dem för att fylla hotellen och restaurangerna och butikerna. Och inget fel i det i sig. Men om det får styra oinskränkt blir Norrköping inte ens ett museum utan ett skyltfönster som säljer något utan innehåll.
Norrköping är fantastiskt och besökare är förstås välkomna. Men staden bör först och främst vara till för dem som redan bor här. För Norrköpingsborna. Hur ska en stad som saknar det grundläggande självförtroendet kunna locka besökare och än mindre inflyttare?
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.