Eftersom liberalkonservativa EPP gick fram i EU-valet och befäste sin position som största partigrupp i parlamentet talar mycket för att von der Leyen (CDU) åter blir ordförande.
Kommissionens innevarande mandatperiod (2019-i dag) har givetvis främst präglats av coronapandemin och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men också ett nymornat intresse för centralism och en övertro på statens förmåga att styra ekonomin så att både välstånd och klimatmål säkras.
Syftet må ha varit gott, men de många bondeprotesterna i Europa vittnar om att det är ohållbart att lasta över en för stor del av kostnaderna för klimatomställningen på en enskild yrkesgrupp. Ur ett säkerhetsperspektiv vore det dessutom synnerligen olyckligt om EU:s självförsörjningsförmåga i praktiken försvann.
Att USA:s ekonomi vuxit sig nästan dubbelt så stor jämfört med unionens sedan finanskrisen 2008 får också varningsklockorna att dåna. Fler regleringar och ökad byråkrati var inte den tillväxtmotor många politiker hoppades på. Rent krasst: en kurskorrigering är nödvändig om inte legitimiteten för hela Europaprojektet ska äventyras på sikt.
Därför är det välkommet att EPP, enligt uppgifter, vill att EU kommande år ska fokusera mer på att öka konkurrenskraften. Bland annat vill gruppen att byråkratin ska bantas med 25 procent och att förbudet mot förbränningsmotorer, som infördes så sent som förra året, slopas.
Det sistnämnda handlar inte så mycket om att EPP älskar utsläpp, utan att man hellre ser en teknikneutral lösning istället för att politiken, som idag, låser fast sig vid elmotorn.
Så som det nuvarande EU-systemet med utsläppsrätter fungerar så riskerar viktiga delar av Europas industribas att slås ut när utsläppsrätterna för extra förorenande verksamheter tar slut kring 2039. Tanken med systemet är att underlätta den gröna omställningen, men utan basindustri står sig Europa slätt i den globala konkurrensen. Genom att tillåta företag att köpa “negativa utsläppsrätter” kan det åtgärdas. Det ska sägas att idén hänger på om tekniken med att suga upp koldioxid ur luften kan bli tillräckligt effektiv.
Poängen är att EPP:s hållning vittnar om en förståelse för att det sällan blir bra när politiken på förhand bestämmer sig för en tekniklösning eller sätter upp klimatmål vars kostnader en grupp i samhället tvingas bära. Nu regerar inte EPP över EU-maskineriet i ensam majestät, men visst vore det välkommet om nästa mandatperiod präglades mer av ovan insikter.