Den som hoppar på Lindö-bussen – Östgötatrafikens linje 116 – vid Söder tull i Norrköping får räkna med en knapp halvtimme innan det är dags att gå av vid hållplatsen Abborreberg. Den som ska vara petnoga räknar färden till 24 eller 25 minuter, enligt tidtabellen. Och då har resenärerna inte rört sig särskilt långt från stan. Men så tar det tid när bussen stannar vid de flesta hållplatserna.
Som jämförelse går det att vid hållplats Stortorget stiga på expressbuss 46, mot Valdemarsvik. Efter 31 minuters färd ska dubbeldäckaren, återigen enligt tidtabellen, vara i Ringarum – i Valdemarsviks kommun.
På nästan samma tid som det tar att förflytta sig kollektivt från centrala Norrköping till villamattorna utanför går det att ta sig till en ort som ligger tre och en halv mil söder ut.
Kalla mig lättimponerad, men det är ändå lite tufft hur snabbt det går att resa. Och troligen har vi bara sett början på utvecklingen. Med förbifart Söderköping kommer restiderna kortas än mer. Plötsligt kommer det med säkerhet gå att planera restiderna på pulsådern E22:an, då köerna över kanalen och genom Söderköping byggs bort.
När det går att susa förbi medeltidsstaden och Göta Kanal i lite över lagliga 100 kilometer i timmen sugs orter som Gusum, och kanske rent av Valdemarsvik, in i Norrköpings självklara pendlingssfär.
Och när Ostlänken står färdigbyggd kan resenärer hoppa på tåg med interiörer av skandinavisk design och vara i huvudstaden innan kaffet med påtår från SJ-bistron är uppdrucket. Det är så det ser ut när den uråldriga barriären, som Kolmårdens skogar och höjder ha utgjort, bryts.
De kortare restiderna förändrar perspektiven. Möjligen också staden. Kan Norrköping i framtiden rent av ta karaktär av Nyköping? En stad vars relativa närhet till Stockholm gjort den allt mer populär hos pendlare.
Samtidigt kanske inte särskilt mycket ändras. Trots allt. Avstånd är numera främst mentala.
Det känns instinktivt att Lindö med omnejd ligger närmare Norrköping än Ringarum och Gusum. Det är oberoende av bussens faktiska restider.
Likaså kanske Norrköping håller distansen till huvudstaden i en framtid med Ostlänken. Surbullestan vid Bråviken, formad av arbetare och så kallad högborgerlighet, kanske fortsatt håller på sitt.
De största avstånden är nog inte de fysiska, utan de mentala. Dessa osynliga barriärer går inte att snabbt krossa med expressbussar eller snabbtåg.