Jag har de senaste veckorna halkat in i ett nytt nördträsk. Ni vet, ett sådant där område där företrädesvis män i yngre medelåldern helt plötsligt med frenesi och urskillningslöshet djupdyker. Nätforum, instruktionsvideor på YouTube. Ohemula summor läggs på grejer och tillbehör. Klassiska nördträsk inkluderar löpning, schack, vin, aktieinvesteringar, Warhammer, grillning, Formel 1 och hälsooptimering. Jag har själv gjort sejourer i nästan samtliga ovannämnda sfärer, men för stunden gäller kaffe, espresso, medelst min nya espressomaskin.
Jag ämnar inte här brodera ut de finare nyanserna i hett debatterade kaffefrågor. Hur finmalet ska kaffet vara? Vilket är det bästa kaffedistributionshjälpmedlet? Optimal extraktionstid? Rätt rostningstid? Bönor från Etopien, Jamaica eller Hawaii? I dessa spörsmål tvista de lärde. Man när jag bläddrar runt på sociala medier på jakt efter ett övertag i espresso-kampen, slås jag av något. Det var väl såhär internet var tänkt att fungera?
Den politiska debatten innehåller dagligen närmast schablonmässiga inslag av nätkritik. Roten till allt ont återfinns i de ändlösa sociala medie-flödena. Barn slutar jollra, klistrade framför hjärnkapande, datagenererade serier på surfplattan. Tonåringar förgås i pornografi, utseendehets och våldsromantik. Jihadister och nazister rekryterar och gängmarodörer torgför mordkontrakt.
Tyvärr är denna dystra beskrivning på många sätt med sanningen överrensstämmande. Men när jag bläddrar runt i espressofantasternas sakliga, lustiga, entusiastiska inlägg påminns jag om att allt inte är mörker. De där subkulturerna, de otroliga möjligheterna att förenas med andra i mångt mycket mer esoteriska intressen än kaffe, är och förblir makalös, även om vi vant oss vid den.
En vän som arbetade på YouTube var en gång mycket trött på sitt jobb. Vi vandrade på Chelseabron över Themsen. Hur kunde hon, frågade jag, vara trött på sitt jobb? YouTube, världens största videosajt, inkapslade ju och erbjöd gratis till folket glimtar från varenda upptänkligt människoliv, varenda storslaget ögonblick i den moderna politiken, idrotten, underhållningen! Hon tittade skeptiskt på mig.
Men jag tror att i denna beskrivning finns en gnutta av ett djupt privilegium vi alla idag delar. I Harry Martinssons Aniara flockas innevånarna i det eponyma rymdskeppet till Miman, som ger dem inblick i fjärran världar och dämpar deras sorg och längtan efter den jord de lämnat bakom sig, i dikten förstörd och bränd av ”människan, askans konung”.
Vi har ännu vår jord kvar, och behöver inte vända oss till nätets flöden av samma existentiella skäl. Men vi bär i våra fickor gudslika möjligheter – det mest fantastiska i det mest vardagliga av verktyg. Allt som behövs är ett väl valt nördträsk, så hitta ett och ta för dig.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Före detta managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.