Jag var på den trettondagsfest som korgen var på väg till, och när jag fick höra om lokförarens tacksamhet försvann bitterheten över att ha gått miste om Emanuels erkänt goda kokkonst.

Men det märkligaste som hände den här kvällen var ändå att ett tåg stannade i Bjärka-Säby. För det har inte skett på länge, trots att vi som bor i trakten återkommande bett regionen och Östgötatrafiken om åtminstone något tågstopp per dag.

Det borde inte vara så svårt. Till historien med brödundret hör att festen hölls det hus som en gång tjänade som SJ:s tåghotell. Det ligger i sin tur intill den tågstation som invigdes år 1904, komplett med väntsal. Och det stillastående tåget stod vid en fullt fungerande perrong. 

All infrastruktur för tågresor finns med andra ord. Och detta är inte unikt för Bjärka-Säby, utan gäller hela linjen söderut från Linköping: Sturefors, Hovetorp, Bestorp, Enebacken, Brokind och Opphem är alla platser där tåget förr stannade, men nu rusar förbi. (Men tack vare eldsjälen Bengt Wallas idoga arbete ska Sturefors nu få tillbaka tåget.)

I mitten av 1800-talet började räls läggas runt om i Sverige. Att en ort fick en station var stort, och ofta var kungen på plats för att inviga den. Tågen förändrade förutsättningarna för resor och arbete, och knöt också samman Sverige från norr till söder. Det var både ett praktiskt transportmedel och en symbol för att den lilla orten var en del av ett större sammanhang. 

Därför är det också en symbolisk handling när stationer läggs ner. Det speglas i titeln på Edvard Hollertz bok om livet utanför storstäderna: ”Tåget stannar inte här längre”. I den berättar han om blomstrande bruksorter som förvandlats till ödestäder. Att tåget dras in är det slutgiltiga tecknet på att ingen längre räknar med en. 

Men att man inte behöver vara utflyttningsort för att bli av med tåget. Sturefors, Bestorp och Brokind är växande samhällen, och samma sak gäller otaliga östgötska orter som inte längre har en rimlig lokaltrafik. Men när politiker räknar på resorna kan de bara få ekonomin att gå runt om tågen och bussarna är välpackade och snabba. Resultatet av den kalkylen blir få stopp i stora samhällen. 

När ska vi få en politik som tar hänsyn till fler värden än enbart ekonomiska? Det var inte gratis att bygga stationer, perronger och banvaktarbostäder i från 1800-talets Sverige heller. Men investeringen betalade sig i form av ett bättre samhälle: ett där landsbygden fick leva och små orter känna att de räknades. 

Av de här skälen har Frankrike och Tyskland kvar sina postkontor, även på små orter. De bär sig inte ekonomiskt, men i gengäld bär de upp samhället. Vi, däremot, har lagt ner både postkontor och tåglinjer. För i ingenjörslandet Sverige vill vi räkna hem allt i kronor och ören. Därför har en del försökt rationalisera bort landsbygden. 

Men också det har ett pris. Nedlagda stationer gör tillvaron svårare för människor och får samhällen att känna sig bortglömda. Dessutom tvingar det människor att bilpendla i en tid när bensinen är rekorddyr och vi alla vet att utsläppen behöver minska. De politiska konsekvenserna av de här besluten är en spänning mellan stad och landsbygd, och växande missnöjespartier.  

Att satsa på tåg och lokaltrafik är en investering som betalar sig på fler sätt en de ekonomiska. I grund och botten handlar om att slå vakt om sammanhållningen och värmen i samhället. 

Den där som gör att människor går ut med matkorgar till strandade resenärer. 

Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria