I fjolårets amerikanska mellanårsval vann ett antal utmanare platser i kongressen, inte sällan kvinnor av varierande etniskt ursprung.

Skeendet har beskrivits som en reaktion på Donald Trumps presidentskap. Men som framgår av Netflixdokumentären ”Knock down the house” är det framför allt en reaktion på ett politiskt system som tappat markkontakten.

Dokumentären följer en handfull ”underdogs” under valrörelsen. Några lyckas och andra misslyckas, men aldrig har så många självständiga nya kandidater valts till kongressen. Frågan som uppstår är om något liknande kan hända i Sverige, enligt devisen att det som är stort i USA snart kommer hit.

En stark bidragande faktor till utvecklingen i USA var gräsrotsrörelsen ”Justice Democrates and Brand New Congress”, som identifierar och rekryterar ”outsiders” för att kandidera mot etablerade politiker.

Bakgrunden är att många människor sett hur det politiska etablissemanget blivit alltmer demokratiskt korrupt. De som redan är inne i systemet ser främst till sig själv och försöker säkra sin egen position. Makt koncentreras till ett fåtal individer. De kan samtidigt vara kongressledamot och ordförande i både partiföreningen och partidistriktet. En och samma person utser domare och styr valberedningen som bestämmer vilka kandidater som står på partiets vallistor.

Det som förenar rörelsen är inte främst politiska åsikter, utan missnöjet över den demokratiska processen som gör att vanliga människor inte kommer till tals och inte kommer in i politiken. Fokus ligger på att erbjuda en alternativ väg in i politiken och få in friskt blod i systemet.

Vårt politiska valsystem ser förvisso annorlunda ut, men partiväsendets roll i nomineringsprocessen är likartad.

Och även här finns ett demokratiskt underskott. Partiernas medlemstal är nästan utraderade. Efter att skattebetalarna valt att lämna partierna tvingas de istället att betala miljardbidrag till dem varje år. De få kvarvarande medlemmarna styr inte längre vem som hamnar på valbar plats. Det gör ett fåtal aktiva. Och bland dem så kan inte sällan en ännu mindre grupp ta kontroll över hela nomineringsprocessen, tack vare tveksamma omröstningsregler och en form av politisk klanmentalitet.

Det saknas inte frustration ute i de politiska leden kring de här problemen. Men några tydliga tecken på att partierna själva skulle förmå att förändra sig för att minska det demokratiska underskottet synes inte till.

Förutsättningarna för att alternativa rörelser växer fram synes goda. Även här.