Ett lunchnätverk för företagare som de flesta andra. Trevligt men ganska ytligt mingelsnack runt bordet, god mat och peppiga inspel från scenen. Kanske lite mer grabbigt och macho, eftersom det arrangerades av stadens hockeyklubb. Det var min förväntan, som inbjuden gäst. Och fördom, som utomstående.
Men ack, vad jag bedrog mig! När Vita Hästens affärsforum hölls häromdagen kom mina fördomar verkligen på skam. För hur ofta står en f.d. NHL-spelare och berättar om pressen att prestera sedan tidiga år, och hur det på olika sätt skadat den sköra självkänsla som en ung kille så väl hade behövt? Jonathan Hedström, med hela sin långa hockey-karriär i ryggen och med coola tatueringar längs armar och hals, berättar delvis med sorg, ilska och också tårar, om samma stora karriär fast från baksidan. Den som var präglad av alkoholism hos pappan och som kantades av självskadebeteenden och grava ätstörningar hela vägen från ungdomslagen via NHL tillbaka till SHL. Den som såg hur lagkamrater i Sverige, USA, Ryssland fick sina liv förstörda av droger, sprit och spelberoenden.
Och allt kommer tillbaka till människosynen. Hur sågs han, den där lite korta och inte så trådsmala killen? Jo, för kort och för tjock. Ett barn som får höra sådant av tränare, sportchef och andra vuxna i träningsmiljön påverkas. Och det påverkar i sin tur förmågan att prestera. Idag vet vi att självmordsfrekvensen är högre bland män än kvinnor. Vi vet att män har färre nära vänner, och färre personer de kan anförtro sig känslomässigt till. Hockey är en mansdominerad sport. Drogproblemen bland ungdomslagen är ett känt faktum. Machokulturen likaså.
Du tränare – är det rimligt att avkräva nioåringar 6 träningspass på is per vecka, och därtill matcher och cuper på helger? Det är verklighet i många elitsatsande klubbar idag. Och hur kommer dina adepter att utvecklas om du försöker fostra dem genom nedsättande eller förnedrande kommentarer? Du förälder, fundera över – är det mitt barns dröm om en framgångsrik och firad hockeykarriär som jag försöka realisera? Eller är det egentligen min egen? Och vem betalar priset för ansträngningarna, ifall drömmen inte blir sann? Fråga dig som styrelseledamot, sportchef eller klubbdirektör – på vilket sätt skapar eller motar du en kultur som driver barn och unga att lyckas så hårt, att de går sönder själsligt på kuppen? Hur skapar du utrymme för lek för de yngre och en glädje till sporten som kan hålla tills de blir gamla?
Många ser, hör och känner det skeva. Men vem vågar höja rösten? Och hur tas det emot när någon påpekar att denna machokultur och press inte är OK? Locket på i många fall. Samma Jonathan blir inte mottagen i vissa klubbar när han vill föreläsa om dessa frågor. Samma klubbdirektör som hade modet att bjuda in till lunch på detta tema, får skit av föräldrar när han försökt tona ned kraven på barnen. Hans argument är realistens – att enbart ca 1 procent av alla svenska hockeyungdomar kommer att lyckas ta sig till SHL, ännu färre till spel i NHL. Föräldrarnas reaktion var den egocentriska naivistens – hur kunde han förstöra alla barns rätt att drömma, genom att påpeka något så trist som statistik?
Jo, drömma, det borde vi verkligen uppmuntra våra barn att göra! Frågan är bara om vad. Kanske duger det att drömma om gemenskap och vänskap i ett lag? Om att få utöva en sport, oavsett vilken och hur matchen slutar? Och drömma om att bli accepterad för den person de är, rakt upp och ned som de är? För ingen vet vart drömvingarna kan bära, när självkänslan och glädjen får följa dem genom livet. På och utanför isrinken.
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.