Nyligen föll domen över den ungdomsledare i en av Norrköpings idrottsklubbar som utnyttjat barn han fått förtroendet att leda i verksamheten. Han dömdes för en lång litania av saker, inklusive allt ifrån 13 fall av grovt sexuellt övergrepp mot barn, åtta fall av sexuellt ofredande och sex fall av misshandel till övergrepp i rättssak, egenmäktigt förfarande och skadegörelse.
Vad blir då straffet för detta? Tja, straffvärdet för handlingarna bedömdes till fyra års fängelse. Men mannen, som nu är 20 år, var 18 när en del av gärningarna begicks och straffrabatten för unga vuxna var fortfarande oreformerad. Med hänsyn till det fick han ett straff på två år och sex månader i buren.
Klubben förefaller ha hanterat detta på ett lovvärt sätt. Man har tagit det på allvar, prioriterat barnen och berömmer dem för att de vågat berätta. Det viktiga för klubben förefaller inte vara att skydda det så kallade varumärket utan att se till att övergreppen slutar och att förövaren får sitt rättmätiga straff.
Det är dock svårt att påstå att rättsväsendet tar övergreppen på motsvarande allvar. Inte så att de inblandade inte tar händelserna på allvar, självklart gör de det. Men 2,5 år för den här långa listan av övergrepp är långt ifrån tillräckligt. Vad värre är, det är ett kvitto på att samhället inte tar sitt ansvar att skydda barn från övergrepp.
Varje våldtäkt mot barn bör alltid rendera långa fängelsestraff. Men sexuella övergrepp mot barn är också allvarliga händelser som ärrar barn för lång tid, ofta hela livet. Vad finns det för skäl för att ett grovt sexuellt övergrepp mot barn ska resultera i mindre än två års fängelse? Eller för den delen att låta sexualbrott mot barn konsumeras i någon grad alls? Konsumtion är alltså ett slags mängdrabatt där efterföljande brott ger ett lägre straffvärde än det första. Det är därför 13 brott inte ger 13 gånger hårdare straff än ett brott.
Om straffet alls ska spegla brottet är den nuvarande utformningen ett skämt. Bara de grova sexuella övergreppen han dömts för borde vara tillräckligt för att låsa in honom tills han når medelåldern. Med villkorlig frigivning kommer han nu att vara ute före julen 2024.
Detta handlar inte om straffa människor för sakens skull utan om att försöka uppnå rättvisa. Få brott är lika allvarliga som sexbrott riktade mot barn, men det märks inte i lagstiftningen. Det är skamligt.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.