Regeringen har nyligen aviserat att man nu ska genomföra ett skifte i statens syn på unga brottslingar. Man vill bland annat utreda hur Kriminalvården kan involveras inom ramen för påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst, liksom när ett barn vårdas enligt LVU på grund av sin kriminalitet.
Det återstår att se vilka åtgärder som föreslås genom utredningen, men bara att utredningen landsätts är en god start för det paradigmskifte som Tidöpartierna utlovat. Det är av särskild vikt att Kriminalvården kopplas in för att hantera ungdomspåföljder, för nuvarande situation är inte hållbar. För att uttrycka sig milt.
Sedan 1999 har Statens institutionsstyrelse, SiS, ansvaret för sluten ungdomsvård, det vill säga vården för unga som dömts för grova brott. Utöver det har man ansvar för barn med psykosociala problem, exempelvis barn med självskadebeteenden. På många SiS-hem blandas grupperna.
Den något naiva tanken var att SiS-hemmens tradition av vård skulle utgöra ett positivt inflytande på de brottsliga ungdomarna. Men det blev tvärtom, SiS-hemmen har tvingats att röra sig i mer repressiv och fängelselik riktning. Det är inte särskilt konstigt. Den senaste tiden har rubriker om rymningar och fritagningar från SiS-hem återkommit med jämna mellanrum.
SiS-hemmen beskrivs av åklagare som ett "LinkedIn för kriminella" där man öppet skryter om sin kriminalitet. De kriminella ungdomarna själva kallar det ett tv-spelsläger. Personalen på denna förmenta vårdplats är av goda skäl antagligen rädda för deras egna "patienter", eftersom man vet vilket våldskapital som de ofta besitter och att de snabbt kan tillkalla sina vänner i gänget för att backa upp.
Och på samma vårdplats kan det alltså med stor sannolikhet också finnas traumatiserade och psykiskt sjuka barn.
Uppropet Sistjejer är en grupp med tjejer som befunnit sig på SiS-hem. De kallar sig själva överlevare. De har samlat in vittnesmål från 230 kvinnor om livet på ett SiS-hem. De berättar om isoleringsceller, om hårdhänta visiteringar, om rent våld och psykisk terror. Gemensamt för vittnesmålen är djupa trauman. Trots att uppropet startade bara i år är flera av tjejerna som berättat om sina upplevelser inte längre i livet.
Utöver Sistjejernas vittnesmål har det också från Barnrättsbyrån rapporterats att fem sexuella kränkningar eller övergrepp sker varje månad på SiS-hem. Bara de senaste åren har det rapporterats över 200 sexuella övergrepp. Och lägg då till det troliga mörkertal som inte rapporterats.
Det är inte svårt att tänka sig att det kan finnas ett samband mellan den silverskedsbehandling som de kriminella ungdomarna får och den mardröm som Sistjejerna genomlevt. Det verkar som att delar av personalen som antagligen blir illa behandlade av de med våldskapital i sin tur tar ut sin aggression på de utan våldskapital. Det är en ond cirkel, där de allra mest utsatta får betala det högsta priset.
Problemet har gått så pass långt att det vid detta lag inte finns någon annan lösning än att helt stänga ned SiS-hemmen. Vi måste börja om början. Både för att SiS-hemmen är inkapabla till att vårda brottslingar som egentligen hör hemma i fängelse, och för att de uppenbarligen riskerar att skada redan sjuka och bräckliga barn ännu mer. Det är oacceptabelt.