EU-nämnden är där regeringens position i EU-frågor bestäms. När en minister ska förhandla i EU måste han eller hon få sitt mandat ifrån riksdagen. Detta sköts i EU-nämnden. Det som sägs där binder ministerns förhandlingsposition. Inte till bokstaven, men till andemeningen. Den är ett lite bortglömt organ, men ett av riksdagens skarpaste. Det är också här Stefan Löfven lidit flera nederlag.
Både hans första insats som statsminister och hans sista har skett i EU-nämnden. Hans regeringstid började fumligt och oskickligt med att statsministern försökte få mandat för att kräva vissa utsläppsminskningar inför en EU-förhandling, men lyckades schabbla bort siffrorna så till den milda grad att ingen av de närvarande ledamöterna förstod vad han menade. Detta var emellertid mest en konsekvens av Löfven brist på erfarenhet som regeringschef och riksdagsmöten.
Det senaste är desto mer allvarligt. På ett nyligen genomfört EU-toppmöte vägrade Löfven lyfta fram kärnkraften som hållbar energiproduktion, trots att EU-nämnden så beslutat. Det är för det första i sak dumt, eftersom kärnkraften är en nyckel för att EU ska ställa om sin energiproduktion till fossilfritt. Vindkraft, vatten och sol har alla sin del, men det har kärnkraft också.
Men vad värre är, är att Löfven så obekymrat vägrar följa riksdagsbeslut. Det är okonstitutionellt. Men den här obekymrade hållningen mot lagstyret har Löfven tyvärr gjort till sitt signum. Nyligen konstaterade Lagrådet att regeringen bröt mot grundlagen när de tog fram en paniklag för att rädda Cementas fabrik i Slite. Liknande kritik riktade Lagrådet mot den så kallade gymnasieamnestin, där de skrev att gränsen för hur lagstiftning kan utformas är nådd. Ändå genomfördes båda lagarna, som borde stoppats och omarbetats.
Regeringen är så obrydd om lagstyret att deras första utkast på särskild lagstiftning när corona bröt ut, den så kallade bemyndigandelagen, helt rundade riksdagen. Regeringen skulle enväldigt kunnat besluta om aldrig tidigare skådade inskränkningar i svenskarnas frihet, helt frånkopplat riksdagen. Detta tycktes inte vara något bekymmer för Löfven eller resten av hans regering.
Samtidigt som detta urholkande av bärande principer för regerandet har pågått, har regeringen blivit allt mer högljudd i sina fabler om vad oppositionen kan tänkas göra, om de får regeringsmakten. Samtidigt sitter de själva och begår våld på de bärande principer som de påstår sig försvara. Det är ett maktens hyckleri som endast socialdemokratin är kapabel till och som endast socialdemokratin kommer undan med.
När Löfven slöt cirkeln för regeringstid, gjorde han det som en statsminister som handskats ovarsamt med regeringsmakten, han gjorde det med en arrogans som endast den som vet att han snart är fri från granskning och fri från ansvar kan göra. Där påminde han i viss mån om en företrädare, Göran Persson. Alliansregeringen fick gå in och styra upp sådant som utnämningsmakten, som missbrukats av Socialdemokraterna. Det blir troligen nästa högerregerings uppgift att göra så igen. För det är ju högern som traditionellt varit maktdelningens, lagstyrets och grundlagarnas bästa vän i det här landet. Regeringen Löfven har bara ytterligare bevisat den saken.
Henrik Hall är handläggare på Kristdemokraternas riksdagskansli och borgerlig skribent.