Valet av Nobelpriset i litteratur 2024 föll lite oväntat på den koreanska författaren Han Kang. En, med Nobel-mått mätt, yngre kvinna på 53 år. Inte direkt folklig, men ändå läst i bredare internationella kulturkretsar. Med det höga språk och stilfulla berättargrepp som sig bör, när en Nobelvinnare kommer på tal. Priset motiverade Akademien med hennes ”intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiens trauman och blottlägger människans sårbarhet”. Det visar hon exempel på i titeln Vegetarianen, där hon skildrar kvinnans förmåga att uthärda och av egen kraft slå sig fri från ett hämmande äktenskaps fängsel över kropp och intellekt.
Norrköping mesta kvinnliga stjärnförfattare är Moa Martinsson. Född 1890 och uppvuxen i ett urfattigt hem, skrev hon fram till sin död 1964 om sin barndoms upplevelser. Hon kom dock aldrig närmare ett Nobelpris i litteratur än maken Harry Martinssons utmärkelse 1974. För vem ville prisa henne? Hennes språk ansågs för torftigt och kultureliten såg ned på hennes sätt att skriva, autodidakt som hon mer eller mindre var efter en väldigt hattig och begränsad skolgång.
Men att beskriva människors villkor i vardagen, det kunde hon! Kvinnorna och alla barnen i det fattiga industri-Sverige. Utifrån deras perspektiv och med en enkelhet som gör att de flesta än idag kan ta till sig hennes texter likaväl som hennes budskap. Alla dessa kvinno- (och mans-)öden präglade av armod, kamp, sorg och slit. Men också välvilliga välbeställda människor, som såg lidandet och gjorde vad de kunde för att hjälpa till att lindra. John Philipssons donation av Folkparken till Norrköpingsborna är ett exempel. Genom att möjliggöra grönytor för rekreation de få lediga stunder som gavs arbetarna, befrämjade han hälsa och välbefinnande för såväl stor som liten. Andra gjorde det mer i det tysta, såsom att skicka med husan lite extra mat hem till den ofta månghövdade barnaskaran. Eller pantbanken som generöst pantade de fattigas ägodelar, vilket åtminstone gav pengar till lite ved när kölden knep som värst.
Hösten 2024 är det sedvanlig Kulturnatts-helg i Norrköping. Det bjuds rundvandring i spåren av stadens nutida bokdrottning, Emelie Schepps berömda karaktär Jana Berzelius. Samma stad, samma gator, men minst sagt skilda världar. För även om många idag nästan ser Moas verklighetsskildringar lika fiktiva som Janas liv, måste vi förstå att det inte är fiktion. I hennes böcker berättas den del av svensk industrihistoria som haft svårt att leta sig in i läroböcker och historiska skrifter. Det är i skönlitteraturen vi kommer som allra närmast verkligheten för de små, de som befolkar vardagen.
Och vi går man ur huse under denna kulturfest. Med vördnad strövar vi genom Industrilandskapet. Kanhända skänker vi en tanke åt alla dessa händer som byggt det vi idag kallar kulturarv. Om de bara visste vad vi vidareutvecklat deras miljöer till att rymma idag! Skulle de jubla i sina gravar? Skulle de förfäras? Oavsett vilket är det viktigt för nutidsmänniskan att ta del av deras berättelser, för att förstå vad som byggt välståndet i vårt land. Och hur trauman genomlevts och överlevts i alla tider. Framförallt av kvinnor och barn.
Den skönlitterära läsningen förblir oöverträffad för att förstå människans villkor, då som nu. Inte minst som inspiration och tröst för kommande generationers flickor och kvinnor. Och som en möjlighet för alla uppväxande Moa-flickor av idag, att inte bara läsa sina lokala stjärnor – om den nutida Jana, eller den dåtida Mia – utan att rättmätigen kunna ta sig an även den ”finare” litteratur som Han Kang genom sitt Nobelpris får anses representera.
Ledarsidans krönikör Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.