Charbel Gabro från Norrköping älskar att stå på scen, våga utmana sin publik och skaka om med sin närvaro i frågor om integration, mångfald och allas lika värde. Hans föreläsningar hyllas med bokningar över hela landet och han fick, det är stort, Stora Talarpriset 2019. Men just den här kvällen var allt annorlunda.
"Jag är nervös. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det liknar inget av det jag gjort tidigare. Jag vet, ärligt, inte om det kommer fungera. Jag vet inte", sa han och kämpade med sin röst tio minuter innan allt började.
Då brukar han stå där själv med sin resa.
Nu satt han där tillsammans med sin svårt cancersjuka storebror Tony och pratade om livet och döden under rubriken "I magen på en broder!"
De hade, strax före, funderat över om de skulle ställa in. Immanuelskyrkan svämmade över av människor och känslor redan före det första ordet lämnat scenen, men om Charbel tvivlade en smula medan han gick runt och delade ut näsdukar på sin kant tvekade inte Tony ett ögonblick. Han tog plats med sin eviga följeslagare, ryggsäcken, med ett innehåll som ger honom näring.
Jag skriver det direkt.
Jag blev själv oerhört berörd av Tonys mod, ärlighet och enorma vilja att berätta och låta oss vara med på en promenad längs livets yttersta linje, där vi kastades mellan skratt och tårar och humor och allvar.
Tony Gabro vågar leva, drömma och titta framåt trots sina svåra sjukdom. Han hämtar sin kraft i sin tro på Gud, familjen, släkten och vännerna.
Att stå där på tennisbanan igen, att kunna döma en match i Wimbledon och att köra taxi.
Han får, tills vidare, hjälpa oss att gjuta mod tack vare sin berättelse och se till att andra berättelser blir berättade. När Tony blev sjuk i cancer var Charbel på väg in en intensiv period av föreläsningar runt om i landet. Han tänkte ställa in alla uppdrag för att finnas vid hans sida i stället, men Tony ville annat.
En frågan gav svaret.
"Lillebror... kan du rädda mig från cancern?"
Charbel svarade nej.
"Då så... gå ut och rädda människorna i Sverige genom dina föreläsningar och tänk att det är oss du möter där ute, när vi var unga. Personer vi mötte på olika myndigheter eller när vi sökte jobb. Gör ditt och jag finns alltid med dig", sa storebror till lillebror.
De har ett smärtsamt samtal ihop på en knapp timme.
Ingen fråga lämnas obesvarad.
Allt får plats.
Vi lämnade kyrkan och klev ut på Södra Promenaden. Världen visade sig vara precis densamma som den var före "I magen på en broder" med en evig ström av bilar, cyklister och lite släckt belysning i city, men vi, runt 250 personer, var kanske lite mer ödmjuka, förstående, tacksamma och hade en än större längtan att leva.
Jag hörde Tony be om en halstablett precis innan jag reste mig och gick.
Lillebror Charbel gav honom två.
Jag torkade en tår.