”Jag kunde aldrig ana att det skulle vara så här krångligt”, sa kommunalrådet och ordföranden i Tekniska nämnden i Norrköping Karin Jonsson (C) i lördagens NT. Det hon då syftade på var processen att byta ut Femöresbron. För det har visat sig enklare sagt än gjort.
I september 2016 stängde den gamla bron och året efter lyftes den bort. Sedan dess har det arbetats med att få till en ny övergång över Motala ström.
På pappret borde det inte vara så svårt. Den gamla Femöresbron, som har funnits på platsen sedan 1901, ska bara bytas ut mot en ny. Men redan här börjar problemen.
En ny bro behöver följa dagens byggtekniska regler, vilket inte tillåter mer än fem procents lutning på bron av tillgänglighetsskäl. Den gamla bron hade åtta procents lutning. Den nya bron får inte heller ligga för nära vattnet av översvämningsskäl. Det här innebär att en ny bro, med lägre lutning, behöver flyttas från den ursprungliga platsen. Men en flytt av bron har det blivit stopp för. Orsaken är kulturmiljöhänsyn.
Vad som väger tyngst, kulturmiljön eller de byggtekniska reglerna, har det tagit år att reda ut för experterna. Till slut verkar det dock blivit klart. Kulturmiljöhänsynen vinner. Nu blir det en bro på samma plats igen, med samma lutning som den gamla. Ett beslut som lär ha kostat ansenliga summor att komma fram till och vars nota går till oss alla. För alla aktörer i processen har sin finansiering från skattebetalarna. Länsstyrelsen som har processat mot kommunen och domstolarna där allt har hanterats.
Tyvärr verkar det bli allt vanligare att det är så här det fungerar i Sverige – att det är dyrt och tidskrävande att göra något. Att olika delar av det offentliga motarbetar varandra.
Ta det stundande bygget av förbifart Söderköping som exempel. Vägbygget har försenats i ett par år på grund av det hittades hasselsnok där en sidoväg är planerad.
Just långa och krångliga tillståndsprocesser beskrivs också i en rapport från Balanskommissionen (2021), som åtta industriföretag står bakom, som ett betydande hinder för att få på plats ny hållbar teknik. Det kan ta upp till tio år för att byta till nya effektivare vattenturbiner i vattenkraftverken. Och trots det stora behovet av investeringar i elnätet tar tillståndsprocesserna upp till 10–15 år.
”Industrins vilja och förmåga att ställa om hindras av att teknik- och verksamhetsutveckling inte längre bejakas av lagstiftning och tillämpning. Ett allt mer stelbent fokus på bevarande har ersatt den tidigare starka utvecklingsandan”, står det i rapporten.
Sverige har blivit krångligt. Till den grad att sådant som uppenbart behöver göras hindras.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.