Det är presidentvalrörelse i USA. Kamala Harris är demokratisk vicepresident och åklagare till yrket, med skarp retorisk förmåga. De kommande debatterna mellan huvudkandidaterna, där hon står mot Donald Trump, kan bli avgörande på många sätt.
Inte så mycket genom att väljare lockas över från ena sidan till den andra. I ett så jämnt val som dessa, kan snarare blanka röster och hemmasittare avgöra. Vilket in sin tur är det mått på hur mycket identifikation väljarna känner med respektive kandidat.
Kamala Harris är genom sin blotta person en tydlig röst och identitetsbärare för fler – för kvinnor, för färgade och för alla dem som vill värna rättsstaten. Så till den grad att över 200 namnkunniga republikaner uttalat sitt stöd för henne, exempelvis f.d. kongressledamoten Liz Cheney och Trumps f.d. presssekreterare Stephanie Grisham. Kvinnor som ser potentialen i att föra en annan kvinna, dessutom färgad, till världens mäktigaste ämbete. Att lyfta fram en röst, vars kvinnliga ljud kan ge eko över hela världen.
Det vore i så fall inte en dag för tidigt! För när världssamfundet är fullt upptaget med krigen i Ukraina och Gaza, vädrar kvinnoförtryckande regimer morgonluft. Vi har sett de hemska repressionerna i Iran, när kvinnor började trotsa påbudet om slöja och visade ansikte och hår offentligt. En regim skapad av män, utifrån religiösa tolkningar gjorda av män, med målet oändlig makt för män. Där kvinnor ska skylas och tystas för att deras kroppar och röster inte ska fresta männen.
Och vad värre är – den illa sedda ”lantiskusinen” Afghanistan försöker matcha, för att inte säga toppa, sin ”förnämare” grannes fasoner. Sedan västvärlden vänt blickarna bort i och med att USA:s militär lämnade i augusti 2021, hålls Afghanistan i ett järngrepp av talibanernas ytterligt kvinnoföraktande regim. Det som först hette att kvinnors lika rättigheter skulle respekteras, manifesteras idag genom att kvinnor återigen saknar rätt att arbeta, studera, visa sin kropp och sitt ansikte, eller att alls gå ut utan manlig övervakare. Sista spiken i kvinnorättens kista är det nya förbudet att tala offentligt. En av 70 förordningar regimen infört för att isolera flickor och kvinnor, så livsbegränsande att suicidförsöken i dessa grupper ökat.
Hur ska vi höra deras röster om ingen stannar kvar? Och om omvärlden inte bryr sig? Finns till slut några kvinnor ens kvar? Ska dari bli ett språk endast ljudat av män?
UN Women är en av få organisationer som är kvar och kämpar. En utomordentligt viktig röst för flickors och kvinnors mest fundamentala fri- och rättigheter som människor. Kort sagt samma friheter som männen, som förvägrar dem dessa, ser som självklara för egen del. Rättigheter som de också tar sig på bekostnad av sina kvinnliga medmänniskor. Må historien straffa dem hårt!
Men att låta historieböcker i efterhand värdera illdåd, har vi ägnat oss åt alltför länge. Det skyddar inte från övergreppen. Det behövs mäktiga ord som kan övergå i handling, och det behövs nu!
USA:s traditionellt skeptiska hållning till att överlämna politisk och/eller militär makt till FN kan ändras med Kamala Harris vid det amerikanska rodret. För hur mäktig en kvinna än är, vet hon att värdera människolivet på ett särskilt sätt. Varje förlossningssvrål röjer vidden av kvinnans smärta i att föda ett barn, varje bebis skrik påminner modern om värdet som stod på spel när det lilla livet kom ut. Skulle en kvinna av maktskäl förvägra sin avkomma livsdugliga förutsättningar i senare skede? Tror inte det. Kamala Harris röst har potential till något nytt – att skapa identifikation över ras-, köns- och landsgränser långt bortom USA. Att visa världen hur en kvinnas röst låter, att den behövs och att den bär!
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.