Kommuners förhållande till sig själva upphör aldrig att fascinera mig. Det talas jämt och ständigt om behovet av profilbyggnader, av huskroppar som säger något om staden och som folk vill komma och titta på. Men när en kommun faktiskt har något eget och speciellt är man så obrydd att man gör sig av med det fortast möjligt.
Kopparhammaren är ett utmärkt exempel på hur bevarandetanken kastas åt sidan så fort tillfälle ges. Att det gamla huset från 1909 brann ner var tragiskt men är inget vi kan göra något åt, det går inte att ändra. Frågan är i stället vad man bör göra på marken som byggnaden lämnade efter sig.
En idé är förstås att återuppföra det gamla huset. Delar av det gamla huset överlevde branden och hade kunnat inkorporerats i det nya. Lokal historia och ny byggnadsteknik i ett. En hyllning till Norrköpings förflutna, som ju trots allt ändå har byggt staden vi känner i dag. Det hade inte varit orimligt, men förstås väldigt anakronistiskt – så gör vi givetvis inte nu för tiden. Och kanske vore det lite väl mycket begärt att kräva detta också.
Därmed inte sagt att man behöver få frispel och vilja uppföra något slags modernistiskt tempel som förslaget från 2022 utgör. Det tog ingen notis till vare sig tomtens historia eller den omgivande bebyggelsen. Skönhetsfläck räcker liksom inte för att beskriva det hela, det var direkt hädiskt.
Det uppdaterade förslaget är inte mycket till förbättring. Visserligen kan det sägas innebära en arkitektonisk blinkning till Kopparhammarens sågtandade tak, men mer än så är det inte. De smala tegelpelarna framför fönstren får det mest att se instängt och plottrigt ut. Är detta verkligen det bästa vi mäktar med att prestera?
Uppenbart är att det från visionärernas sida inte funnits någon grundläggande vilja att anpassa det nya åbäket till huskropp efter vare sig historia eller omgivning. Att kommunen inte klarar av att vara tydlig med att det inte bara vore önskvärt utan till och med lite av ett krav är häpnadsväckande.
När man har något unikt måste man också ta hand om det och vårda det. Inte bara lämna öppet fält för vilken förvandling som helst. Självklart ska även Norrköping utvecklas och moderniseras, precis som alla städer bör och behöver. Men inte var som helst, inte hur som helst och definitivt inte till vilket pris som helst. Bevara det som gör Norrköping unikt.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.