Så tröttnade britterna till slut på de Konservativa. Det gamla statsbärande partiet, bland Europas historiskt mest framgångsrika, fick under fredagskvällen beskedet att man gjort sitt sämsta val kanske någonsin. Det var väntat, och frågan är nu hur partiet ska resa sig upp igen.
De Konservativa, eller Tories som de ofta kallas, har styrt Storbritannien oavbrutet sedan 2010. Det långa regeringsinnehavet är givetvis en del av förklaringen till fredagens valresultat. Det är få andra europeiska länder som väntar så länge mellan maktskiften. Men det finns också ett utbrett missnöje med partiet, och det sträcker sig långt bortom den politiska vänstern.
Om man vill förstå det brittiska valresultatet behöver man i första hand titta på hur deras system är utformat. Det är majoritetsval i enmansvalkretsar. Det innebär att den kandidat som får flest röster i en valkrets vinner hela kretsen, till skillnad från Sverige där mandaten fördelas i proportion till varje partis andel av rösterna. Det krävs därför ofta inte särskilt mycket för att vända en valkrets.
Labour gjorde inte heller ett särskilt starkt val. Partiet vann över 60 procent av mandaten, men bara omkring 34 procent av rösterna. Det finns heller ingen större entusiasm för partiets ledare, och inom kort landets premiärminister, Keir Starmer i annan bemärkelse än att han är frontfigur för oppositionen. Starmer fick också ytterligare hjälp på traven när det skotska nationalistpartiets stöd sjönk samman, vilket möjliggjorde för partiet att ta tillbaka stora delar av det en gång så viktiga fästet i norr.
Den största huvudvärken för de Konservativa kom istället från höger. Det nya partiet Reform UK, under populistprofilen Nigel Farages ledning, gjorde ett starkare val än förväntat. Man vann förvisso bara i fyra valkretsar, men man kom på andra plats i ytterligare 103 kretsar. Vid skrivande stund ser det ut som att de Konservativa hade vunnit i omkring 180 fler valkretsar om alla som röstade på Reform i stället valde de Konservativa.
Det är särskilt i det stora stödet för Reform som man förstår vidderna av väljarnas missnöje med den sittande regeringen. För bara fem år sedan vann de Konservativa en jordskredsseger under dåvarande premiärminister Boris Johnson. Han gjorde ett historiskt starkt val, och lyckades även vinna över många Labourfästen, med sitt löfte om att slutföra Brexit. Med Brexit skulle Storbritannien kunna få ordning på sin migration, sades det, och man skulle inte behöva anpassa sig efter krav från kontinenten. Det skulle också stärka ekonomin. Löftena var många och sällan modesta.
Men migrationen stoppades eller bromsades inte efter Brexit. Tvärtom, den blev högre än den tidigare varit. Inte heller blev landet rikare, även om det möjligen är orättvist att förvänta sig det kort efter en global pandemi och den ekonomiska smäll som följde Rysslands invasion av Ukraina. Det blev inte alls som Boris Johnson en gång lovat och löftesbrott är sällan populärt. Särskilt inte i så för väljarna prioriterade frågor.
Huruvida de Konservativa kan återhämta sig från denna spektakulära förlust beror mycket på vilka lärdomar man drar. Det vet alla traditionella europeiska högerpartier som en gång förlorat delar av sitt förtroende bland väljare till nya utmanare från höger, och som fortfarande kämpar med att vinna det tillbaka. Men det som är klart är att så länge högern förblir splittrad i Storbritannien kommer Labours Keir Starmer att sitta rätt så säkert.