Lukten av sågat trä möter mig. Den som har huggit en julgran känner igen doften. Och precis så luktar det när jag i regnet går ur bilen vid Krusenhofs herrgård, på Malmölandet utanför Norrköping. Doften drar in från industrin i närheten, precis som det ihållande dunkandet.
Det är en öde plats. Potthålen i grusvägarna är djupa. Fönstren gapar tomma. Gårdsgruset är slukat av ogräs. Traktorspåren är djupa i gräsmattan. Och vägen genom den pampiga allén är blockerad av ett nedhugget träd.
Runt gården går industrin fram som erövrare över jorden. Mellan träden skymtar på ena sidan Holmens sågverk. På andra sidan Rustas jättelager. Mittemellan ligger den övergivna platsen – Krusenhofs herrgårdsanläggning – som en oas. Men den blir sakta alltmer märkt av tidens tand.
Ägare till egendomen är sedan ett antal år Norrköpings kommun. Gården köptes in för att bereda plats för industrin och förverkliga kommunens visioner om ett transportcentrum. Att det på köpet kom med kulturhistoriskt värdefulla byggnader och trädgårdar verkar bara ha varit till besvär.
Herrgården ritades i början 1900-talet av arkitekten Ivar Tengbom. Några av hans andra verk är Tändstickspalatset och Stockholms konserthus. Parken är anlagd av den kände trädgårdsmannen Rudolf Abelin.
Vissa tillsynes halvhjärtade försök till försäljning av gårdscentrumet har gjorts av kommunen. Men hittills verkar det mesta ha runnit ut i sanden. Under tiden låter Norrköpings kommun herrgårdsanläggningen sakta falla i glömska – och grönska. Det är ett öde som Krusenhof delar med andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader i kommunens ägo. I närheten ligger Händelö herrgård, som under många år har lämnats att förfalla.
Att kommunen överger Krusenhof och Händelö sticker i ögonen på flera sätt, särskilt om det långsamma förfallet får fortgå. Att låta husen stå tomma framstår som kapitalförstöring, med skattepengar. Att ställa krav på privata fastighetsägare att sköta sina kulturhistoriskt värdefulla fastigheter blir även ihåligt, om kommunen inte föregår med gott exempel.
På gårdsplanen framför Krusenhof slår det mig att jag har läst en intervju med Norrköpings stadsarkitekt Karin Milles, i tidningen Arkitekten (18/12 2018). Rubriken var ”Stadsarkitekten som vågar ta striden.” Ett omdöme som hon fått efter att ha gått i clinch med politikerna i några stadsbyggnadsärenden. Men striden för Krusenhof har nog ingen i kommunen hittills tagit, varken bland politiker eller högre tjänstemän.
Norrköpings kommun verkar inte ha någon plan för Krusenhof. Under tiden fortgår förfallet. Eller kanske är det planen, att låta tiden göra sitt. Att låta glömska och grönska ta över.
Edvard Hollertz är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.