Klimattoppmötet är över. Det slutade på det enda sätt det kunde sluta när så många och så olika länder måste komma överens – med ett fjuttigt gnyl. Som när den sista luften pressas ut ur en ballong.
Detta är naturligtvis ingen överraskning. Och heller inget som den svenska regeringen kan lastas för. Den har ett väldigt begränsat inflytande i de här processerna, oavsett vilken färg det råkar vara på den. Lika självklart som utfallet var är det inrikespolitiska skådespel som väntar när det hela är över.
Det hör förstås till att ansvarig minister, i det här fallet miljöminister Per Bolund (MP) får sola sig i den begränsade glansen. Vilket han också har gjort. Det är givetvis också standard att den som har medverkat till något spelar upp betydelsen av det. Vilket Bolund givetvis också har gjort. Vad han egentligen säger är förstås "Jag har gjort något!".
Som ett brev på posten kommer givetvis kritiken från någon gammal trätobroder, i det här fallet Centerpartiet. Annie Lööf (C) har på Facebook kritiserat Miljöpartiet för att man har uttryckt ett mått av nöjdhet över resultatet. Vad Lööf egentligen säger är förstås "Jag vill ju göra det där!".
Exakt så här går det till varje gång. Det var likadant under alliansregeringens tid, men då var rollerna omvända. Då var det centerpartister som åkte och förhandlade och var väldigt stolta över vad man hade åstadkommit. Och miljöpartisterna var utom sig av upprördhet över detta.
Allt handlar om vem som gör något – för syns skull alltså, slutresultatet påverkar knappt alls av om vi skickar dit C eller MP. Vi hade kunnat lägga ned båda partierna utan att klimattoppmötet påverkats alls. Men båda partierna tjänar på att upprätthålla skådespelet. Har tjänat på det åtminstone. Nu när de spelar på samma sida blir utrymmet för båda att existera mindre. MP har dock en fördel av att sitta med i regeringen vilket C hittills inte har velat göra. När den ena kontrahenten inte vill ta över förändras dynamiken och dramat dör.
För att den klimatpolitiska teatern ska överleva krävs att C överlever som grönt parti i tävlan med MP. C har därför två val. Antingen lämnar man det rödgröna samarbetet eller utmanar MP om rollen som Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons gröna regeringspartner.
Det är två ganska skilda vägval. Väljarna lär dock inte få klart besked om vilken väg C föredrar. Men alla vet det förstås ändå.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.