Farsartade förlopp som vore roliga om de inte hade en sådan påverkan på människors liv, och än värre kommer det att bli när statsfinanserna nu måste saneras.
Det är i sammanhanget frestande att beskriva turbulensen som en effekt av det konservativa partiets skrupelfria persongalleri, fyllt av sluga plansmidare och råa maktspelare. En mycket brittisk politikerkader med ymniga självförtroenden, skolade i dolkstötandets konst vid PPE-programmet (filosofi, statskunskap och ekonomi) och debattklubben i Oxford. Underskriven kan som alumn av sagda institutioner bekräfta att det finns åtminstone ett uns av sanning i den saftiga stereotyp man ofta kan avnjuta i mer detaljrika svenska referat.
Men det finns djupare skäl till kaoset än en färgglad personuppsättning. Brittiska tidningar har talat om en möjligen fatal kris för konservativa partiet. Man ska här icke förglömma att det var slående likartade tongångar om Labour-partiet för bara ett par år sedan, när det under den övervintrade socialisten Jeremy Corbyns ledning befolkade vänsterytterkantens verkliga ödemarker, kantade av 70-nostalgi, antisemitism och klasskampsretorik.
Två centrala faktorer har bidragit till Storbritanniens stapplande de senaste åren. Den ena är förstås Brexit. Den andra, mindre uppenbara, är demokratiseringen av de två stora partiernas ordförandevalsprocess.
Ytterkantskandidaterna Jeremy Corbyn och Liz Truss valdes båda i partimedlemsomröstningar av hängivna gräsrötter. I båda fallen saknades majoritetsstöd för de vinnande kandidaterna bland parlamentsledamöterna, men sentida stadgeförändringar i båda partierna har gett det slutliga avgörandet till medlemmarna.
Partimedlemskap har varit på nedgång sedan 1950-talet, en välkänd och vittspridd uniform trend i västvärldens demokratier. Medlemskap blir allt mindre representativt för väljarna som helhet. I brittiska valet 2019 uppskattas endast 0,4 procent av det konservativa partiets väljare också ha varit partimedlemmar, till exempel.
De lärde tvistar om hur oroade vi ska vara över sjunkande medlemsantal. Men i stort har förändringen varit relativt odramatisk. Partierna har anpassat sig till mer rörliga väljarbaser och en större andel av (de allt färre) partimedlemmarna är aktiva.
Men det är ett problem när en allt mindre och mer hängiven partimedlemsbas får allt mer inflytande i valen av partiledare. Partierna är fortfarande samhällsbärande institutioner genom sin roll i att vaska fram kandidater och regeringsalternativ för den allmänna väljarkåren. Men de kvarvarande partimedlemmarna är, i genomsnitt och i jämförelse med folk i allmänhet, mycket mer ideologiska och hängivna. Aktivister, ytterkantsradikaler, och så vidare. Folk som tycker det är en bra idé att sätta Jeremy Corbyn och Liz Truss vid rodret.
Det vore därför mer legitimt att parlamentsledamöterna eller liknande ombud, som representerar partiernas väljare, utser partiledare. Det leder också till bättre utfall: Ledamöterna vet att konsekvenserna av ett dåligt val i slutändan innebär färre röster på partiet och dem själva. Partimedlemmarna, å andra sidan, kan fritt vältra sig i ideologiserade drömvärldar utan omsorg för verkligheten, vilket ju, något hårdraget, är vad som skett.
I Sverige har partierna än så länge generellt undvikit den interndemokratisering vi sett i Storbritannien. För den större demokratins skull får vi hoppas att de inte kommer på sämre tankar.