Och jag slutade kalla dig pappa av Caroline Darian är en otroligt viktig bok som försöker göra flera saker och lyckas med ännu mer.
Caroline Darian är dotter till Gisèle Pelicot, kvinnan vars man under närmare ett decennium drogade, våldtog och bjöd ut henne till en hord andra våldtäktsmän. Rättegången som tog slut när domen förkunnades strax före jul blev kulmen på en flera års lång process för familjen Pelicot. En resa som började när de fick ett samtal från polisen.
I Och jag slutade kalla dig pappa, som gavs ut på svenska i måndags av Bokförlaget Forum, skildrar Caroline Darian sin upplevelse av denna djupa tragedi. Hon ger en inblick i hur hon påverkades av sin fars brott, hur hennes familj och deras inbördes band påverkades. Hur de på olika sätt försökte hantera det. Darian använder också boken för att försöka upplysa mer om hur vanligt det faktiskt är med ofrivilliga drogningar och hur bristfälligt samhällets stöd är för dem som utsätts.
Boken är en skildring av ett totalt sammanbrott. Allting rämnar när helt grunden för tillvaron grusas under Carolines fötter. Ingenting är som hon trodde. Det är skakande och ögonöppnande att få ta del av denna bitvis smärtsamt öppenhjärtliga skildring. Och hon visar effektivt hur svårt det är att alls hantera något liknande.
Under det första året, vilket är ungefär det som skildras i boken, efter att Dominique Pelicots brott började rullas upp har Caroline och hennes mor väldigt olika sätt att hantera det inträffade på. Caroline är kategorisk. Hennes far är ett monster, en drake som måste dräpas eller åtminstone besegras och definitivt behandlas som det. Hennes kamp växer för att komma att omfatta alla som drogar och våldtar, inte bara hennes far.
Gisèle däremot har svårt att intellektuellt och känslomässigt förlika sig med att hennes make sedan nästan 50 år har kunnat göra detta. Tanken att han även kan ha gjort det mot Caroline, vilket det finns tecken på men inte konkreta bevis, klarar hon inte av. De båda kvinnorna driver iväg i olika riktningar och ett tag är det oklart om de någonsin kommer att komma samman igen eller om faderns brott kommer att splittra resten av familjen för alltid.
Bristen på stöd till såväl Gisèle som Caroline och de andra anhöriga är påtaglig. Det gör ont att få en sådan närgången skildring av vad som händer med en och hur ensam man är i att hantera det. Där finns det uppenbart mycket att göra inte bara i Frankrike utan även i Sverige.
I bokens undertext finns även ett slags filosofisk fundering kring vad ondska och onda gärningar är. Caroline är övertygad. Hennes fars gärningar visar att han alltid varit ett monster. Han var aldrig en fantastisk morfar eller en älskvärd far. Det var en illusion som han genom sina brott till slut tog ifrån familjen när han avslöjade sin sanna natur.
Modern är inne på en annan linje. Hon minns framför allt sin make som han var. Han som älskade att cykla och så vidare. Mannen hon delade det mesta av sitt liv med. Kanske är det inte mer än en psykologisk försvarsmekanism, en respons på ett djupt trauma. Kanske rymmer det två olika sätt att betrakta världen. Och svårigheten att förlika dessa två åskådningar, att vilja och kunna förstå och respektera varandra, höll på att bli oöverstiglig.
Gisèle Pelicot har närmast blivit själva sinnebilden av stoisk storhet. Hennes envisa kamp för att det är våldtäktsmännen som ska skämmas och inte hon har gjort henne till en frontfigur i en kamp som ofta har saknat sådana.
Gärningsmannen själv förefaller föredra den senare varianten. Han skriver i ett brev han lyckas smuggla ut med hjälp av en medintagen att han på slutet av sitt liv inte lyckades hålla sina demoner i schack. Som om han alltid hade begäret men tidigare i livet hade tillräcklig viljestyrka för att stå emot. Hans överjag skulle ha blivit svagare med åldern helt enkelt.
Som alla människor har han förstås alltid haft möjlighet att falla åt frestelsen. Vi är felbara och behöver aktivt välja att göra gott för att vara goda. Vi kan välja att inte vara det. Det finns gott om sådana människor. Frågan är väl vad som händer när vi till slut väljer fel. Upphör allt gott vi har gjort tidigare?
I någon mening förstås inte. En vänlig handling kommer inte att bli ogjord. Men nog kan den blekna i jämförelse. Det går inte att blåsa på skrubbade knän och pussa barn godnatt tillräckligt många gånger för att väga upp systematisk drogning och våldtäkter av sin fru. Det går inte.
Men om han inte hade begått dessa fruktansvärda brott skulle hans goda gärningar tidigare i livet levt kvar. Det som gör Dominique Pelicot till ett monster är inte att han föddes till ondska utan att han valde det. Han valde att svika allt som var gott i sitt liv. Det skrämmer men bör också skänka en del hopp. Det betyder i så fall att vi kan fortsätta att välja godhet.
Daniel Persson är politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren.