Efter att jag nu har bott i Storbritannien i många år, har jag börjat fundera på att ansöka om medborgarskap. Länge var jag skeptisk. Som gammal student i politisk filosofi har jag många gånger för smått förbryllade vänner förklarat att medborgarskap minsann inte får behandlas som någon administrativ nyttoartikel. En sådan ytlighet det vore, ett helgerån i det folkpartistiska templet! Nej, medborgarskap i en liberal demokrati, föreläste jag, är ett åtagande, ett tecken på lojalitet med en kultur och politisk gemenskap.
Men efter 12 år i landet tycker jag att tiden så smått mognat. Jag har koll på brittisk föräldraförsäkring, dialekter, Scunthorpe, Stonehenge, skattesatser, debatten om hur man uttalar ”scone”, och kan laga en engelsk söndagsmiddag. Jag förstår mig fortfarande inte på reglerna i kricket, men det är väl ungefär som att inte kunna reglerna i curling och dem tror jag inte så många svenskar kan.
På förekommen anledning körde jag nyligen igenom några övningsprov av det brittiska medborgarskapsprovet, ”Life in the UK Test”. Det måste man klara med 75% rätt. En salig blandning av frågor ställs. Vissa är enkla till komikens rand, i alla fall för oss sprungna ur den breda västerländska värderingsmyllan: ”Vilket av följande är inte en viktig brittisk värdering? a) Religionsfrihet, b) Yttrandefrihet, c) Demokrati, d) Köra bil.”
Andra frågor skulle gäcka de mest genuina Morden i Midsummer-britterna: ”Hur många bodde i Storbritannien 1997? a) 45 miljoner, b) 50 miljoner, c) 55 miljoner, d) 58 miljoner”. (Det var 58 miljoner.) Vidare berörs allt som oftast Henrik VIII:s fruar, Beatles, Stonehenge, haggis och nationalparker. Kultur, geografi, historia, värderingar, institutioner och ren kuriosa.
Det är lätt att skoja om medborgarskapsprov. Det är ju roligt när självbilder punkteras och provsättarna, de infödda, själva misslyckas. Jag minns när det omskrevs att själve prins Harry (förvisso inte känd som någon stor akademiker) tyckte provet var för svårt efter att ha försökt hjälpa sin hustru igenom det. Ett svenskt medborgarskapsprov utreddes redan 2021 (SOU 2021:2), och jag vågar garantera att när ett prov till slut sjösätts så kommer en del frågor vara svårbesvarade för en del infödda medborgare.
Medborgarskapsprov försöker göra det omöjliga: bekräfta medelst ett tjugotal korta frågor att en person anammat värderingar och kunskaper knutna till en politisk och social nationell gemenskap. Nationell tillhörighet, ett komplext, organiskt fenomen sätts under kallt artificiellt ljus; som att försöka förmedla Dostojevskijs Brott och straff i en polistrafikrapport eller den stora stormen i Shakespeares Kung Lear i en väderlekssändning.
Resultatet blir oundvikligen ibland komiskt. Men skälet är inte nödvändigtvis att proven är dumt utformade, utan att humor naturligen uppstår i diskrepansen mellan ämnets nyansrika natur och examinationsfrågornas knastertorra prosaiskhet.
Men det är ju också därför vi behöver ett medborgarskapsprov, för att en nationell och demokratisk kulturgemenskap är just nyansrik, djuplodande och möjliggör en lojalitet och identifiering med våra institutioner som gör dem stabila. Så nog kan vi skrocka lite åt saken, så länge vi håller fast vid hoppet om ett medborgarideal som är åtkomligt utan att bli urvattnat.
Ledarsidans krönikör Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.