När Liljestrand tillträdde som kulturminister talades det om att hennes uppgift var att skära i kulturbudgeten. Slaktaren från Vallentuna helt enkelt. Det har inte blivit så mycket med den saken, men nu har ministern åtminstone höjt tonen mot filmbranschen.
Liljestrand blev utbuad när hon talade. Människor utan hyfs och etikett gapade och skrek eftersom de inte gillade att ministern talade om att politikens roll i kulturen inte är att ständigt ösa in mera pengar. Hon vill tvärtom se ökad privat finansiering. Genast var kriget igång.
Vänstern gick till förutsebar attack om att de borgerliga hotar kulturen och borgerliga höjde kulturministern till skyarna för hennes enastående mod och klarsynthet. Båda hållningarna är lite löjliga.
Till att börja med är det faktiskt lite oförskämt att inte bara komma till en fest utan inviga den och inte säga något fint och trevligt om föremålet för festen. Hon hade kunnat hylla svensk film samtidigt som hon förklarade att hennes roll inte var att ösa pengar över den. Det gjorde hon inte.
Däremot lutade hon sig mot idén att kulturministerposten är unik. Det påstås titt som tätt att ingen annan minister förväntas agera som de berörda branschernas ombud och bundsförvant i regeringen. Andra ministrar får ägna sig åt politik men kulturministern ska bara vara hejaklack. Åh, så modigt att bryta mot denna förlegade sossetradition. Problemet är ju bara att det är nonsens. Ministrar hyllar praktiskt taget alla branscher de kommer över. Skulle landsbygdsministern inviga säg landsbygdsriksdagen kan du ge dig på att han skulle hylla svenskt lantbruk, bland annat.
Finns det en bortskämd ådra bland en del kulturskapare? Jodå. Utan tvekan. Det finns en förhärskande syn att politikens roll är att skydda konsten från kommersialismen. Borgerligheten gör helt klart rätt i att göra upp med den förlegade idén. Men prestera då politik att visa upp också.
Filmpolitiken behöver göras om i grunden. Miljöpartiets förstatligande av den för nästan tio år sedan har varit ett monumentalt misslyckande som kvävt skapandet. Lägg därtill höjd biomoms. Stöp om politiken för all del. Det vore en välgärning.
Men att överdriva och söka martyrskap bara för att tycka synd om sig själv efteråt skapar inte en attraktiv bild av en av regeringens ministrar med högst reformpotential.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.