Svensk utrikespolitik har de senaste decennierna påverkats av två fundamentala misslyckanden i att förstå andra länder.
I det ena fallet var det synen på Ryssland som från 2003, tre år efter det att Putin tagit makten, präglades av en ohistorisk och naiv tro på att krig under överskådlig framtid kunde uteslutas och att Ryssland för gott var på väg mot en demokrati i europeisk ordning. I den krigstid vi i dag lever i är det uppenbart hur fel man hade. Denna naivitet har kostat Sverige mycket i form av säkerhet och ett nedrustat försvar med gigantisk kapitalförstöring som nu kräver extra kostnader för att återuppbygga.
Det andra fallet handlar om Iran. Redan när ayatollorna hade tagit makten, och var i full färd med att avrätta sina motståndare och regimens fiender, så hävdade socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen att man byggde demokrati med ”pedantisk noggrannhet”. Sedan dess har man betraktat den iranska regimen som en exotisk och kulturellt annorlunda regim snarare än den kriminella diktatur den är.
Politiker av olika slag har fäst tilltro vid diktaturens lögner om att man tidigare avstannat kärnvapenprogrammet och har gett dem ökad handel istället för isolering. Socialdemokrater har understrukit sina personliga relationer med regimens företrädare och flirtat med den samtidigt som man fördömt den demokratiska nationen Israel.
Medan Iran har hotat utplåna Israel, aktivt underminerat varje steg i de fredsprocesser som inletts och dessutom agerat för att underminera regionens andra regimer har socialdemokratisk utrikespolitik utpekat Israel som problemet i Mellanöstern. Den svenska regeringens storslagna besök med en stor delegation 2017 för att diskutera feministisk utrikespolitik och ökat ekonomiskt samarbete, samtidigt som människor spärrades in och mördades för att de vägrade bära slöja, tillhör det mest genanta i modern svensk utrikespolitik.
Den iranska regimen är en brutal och grym terroristregim. Den hyllar våldet och föraktar människovärdet. Iran är ett land i totalitärt förtryck som låter avrätta flest medborgare i förhållande till folkmängden. Skälen till att människor brutalt mördas i iranska fängelser kan vara att de är kvinnor som inte accepterar kvinnoförtrycket, homosexuella som förkastas som förbrytare mot religionens regler, oppositionella som inte accepterar diktaturen, och alla andra som på ett eller annat sätt avviker från regimens totalitära tolkning av islam.
Den diktaturens logik som präglar förtrycket i Iran präglar också Irans utrikespolitik. Den iranska regimen stöder aktivt terrorrörelser som Hamas, Hizbollah och Huthi-rebellerna i deras terrorkrig mot Israel och regionens andra regimer. Iran har också utvecklats till att bli en av Rysslands viktigaste allierade, vid sidan om Nordkorea.
Iran förser den ryska försvarsmakten med drönare och annan militär materiell samtidigt som man utvecklar kärnvapen och missiler för att slå mot andra delar av världen, förutom Israel. Iran utgör tillsammans med Ryssland och Nordkorea ondskans axelmakter i vår tid, med Kina i bakgrunden. Den naivitet som har visats mot den iranska regimen är en omskrivning av utrikespolitisk inkompetens.
Man agerar för att underblåsa extremistiska stämningar i andra länder (några av de koranbränningar som genomförts i Sverige de senaste åren har kopplingar till iransk spionverksamhet, något som för de debattörer som naivt menade att fritt tillåta koranbränningar var ett sätt att stå upp mot diktaturer måste vara genant) samtidigt som man återupprepat säger sig vilja utplåna staten Israel.
Iran låter mörda människor i andra länder och som ett led i denna aggressiva utrikespolitik tar man utländsk gisslan.
Det är mot denna bakgrund som det svenska gisslandramat ska ses. Det är en humanitär framgång att två svenskar kunde fås fria från en vidrig fängelsetillvaro. De som säger att den tredje svensken ”lämnades” har uppenbarligen inte förstått vad det är för regim vi talar om, om man tror att det var Sverige som ”lämnade” någon.
Det som däremot är en viktig slutsats är att den iranska regimen gärna omhuldar och värnar en person som begått grova brott mot mänskligheten. Domen mot honom blir därmed en dom även mot den iranska regimen.
En andra slutsats är därför att Iran bör utsättas för samma isolering och sanktioner som Ryssland och Nordkorea. När den rena ondskans krafter i aktiv handling visar att man föraktar internationell rätt bör man isoleras och på alla sätt förhindras att utveckla ökad militär förmåga.
Det gäller därför också att klargöra att i Mellanöstern är det Iran och ingen annan som är det stora hotet mot freden och mot omvärlden.
Ledarsidans krönikör Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.