Ingen grön omställning med för svagt lokalnät

Den försenade solcellsparken utanför Sonstorp är symptomatiskt för elsystemets skörhet.

De lokala och regionala elnäten är i stort behov av förstärkning.

De lokala och regionala elnäten är i stort behov av förstärkning.

Foto: Johan Nilsson/TT

Krönika2024-07-12 05:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

NT rapporterade nyligen om att en planerad solcellspark utanför Sonstorp har stött på patrull – igen. Första gången man stötte på problem kom det från länsstyrelsen, som upphävde kommunens beviljande av strandskyddsdispens. Projektet saknade nämligen en fullständig miljökonsekvensbeskrivning och en förklaring kring en bestämmelse i miljöbalken.

Denna gång handlar det i stället om Vattenfall, vars elnät inte har kapacitet för att få ut den producerade elen. Projektet beräknas därmed att försenas med fem år.

Turerna kring solcellsparken är i sig illustrativt för hur svårnavigerat och bestraffande det svenska (och europeiska) näringslivslandskapet kan vara. Regleringarna är många och dyra och infrastrukturen är i delar eftersatt. Det försvårar eller omöjliggör för flera aktörer att investera eftersom företag sällan har möjlighet att vänta i vad som kan visa sig vara flera år innan man börjar få avkastning på sin investering.

Därför är det inte helt förvånande att USA:s ekonomi växt sig i princip dubbelt så stor som EU:s sedan finanskrisen 2008. Den dyra, ineffektiva och ständigt expanderande byråkrati som präglar Europa har inte visat sig något vidare framgångsrecept. Därmed sjunker också innovationstakten, och nödvändiga privata satsningar uteblir eller hamnar någon annanstans.

I Sverige har många företag också upplevt att deras varuleveranser och tillväxt redan påverkats negativt av landets bristande infrastruktur, så till den grad att Svenskt näringsliv numera vill se ett slopat överskottsmål till förmån för långsiktiga satsningar på området. Inte helt förvånande, givet att Trafikverket beräknat att det kommer behövas runtomkring 320 miljarder fram till 2037 bara för att återställa det eftersatta underhållet på väg- och järnvägsnätet. Därtill förväntas landets elbehov att fördubblas till 2045, vilket också kräver omfattande investeringar i både elnät och elproduktion. Och så vidare.

Det verkar alltså som att Alight, bolaget som står bakom satsningen utanför Sonstorp, märkt av problemet i båda ändar. Vilket är lite smått ironiskt, eftersom en solcellspark – eller vilken annan elproduktion som helst, för den delen – vore en del av lösningen till problemet åtminstone vad gäller den otillräckliga elproduktionen.

Vattenfalls kapacitetsproblem grundar sig i att Sveriges elsystem egentligen inte är byggt för småskalig produktion. Tanken var snarare att elproduktionen ska vara storskalig och centraliserad. Därför satsade Sverige en gång på vatten- och kärnkraft. Den strategin har med tiden urholkats, inte minst i takt med att kärnkraften bitvis stängts ned och man har försökt att ersätta den med bland annat vind- och solkraft. 

Produktionen blev därmed mer småskalig och lokal. Vilket innebär svårigheter eftersom lokalnäten bara var tänkta att ta emot el från stamnätet, då spänningen är betydligt mindre. När allt mer el nu produceras via lokalnäten innebär det stora påfrestningar som inte planerats för. 

Om det ska fortsätta på samma spår, vilket mycket pekar på att så kommer vara fallet, kräver det en rejäl upprustning av de lokala och regionala näten. Annars kommer ännu fler bolag efter Alight att bli fast i samma flaskhals, och många lär nog tröttna. Och frågan blir i så fall hur vi ska slutföra elektrifieringen och den gröna omställningen, utan att försämra Sveriges och Europas konkurrenskraft ytterligare, om statens brister leder till att näringslivet tappar sin gröna optimism.