Efter att ha följt engelska Premier League slaviskt i trettio omgångar bänkade jag mig i helgen framför den allsvenska premiären. Serien inleddes med att Djurgården tog emot Malmö FF, medan IFK Norrköping tog emot Öster här i Östergötland.
Tekniskt kan man konstatera att Allsvenskan ligger en bra bit efter sin engelska motsvarighet. Djurgården kunde spela sig igenom Malmös mittfält, men saknade spelare kapabla att slå ordentliga inlägg. Öster gjorde två mål på Norrköping genom att lobba hörnor in i boxen. De flesta spelare tar två, tre tillslag på bollen där de engelska bara behöver ett.
Tempot är lägre, felpassningarna fler och matcherna avgörs oftare av slump än taktisk briljans. Men även om Allsvenskan inte kan mäta sig med de stora ligorna rent tekniskt, så sopar den banan med dem när det kommer till det som är idrottens hjärta: passionen.
Från Malmö i söder till Degerfors i norr fylls svenska arenor av hänryckande sång och färgstarka tifon. Utvecklingen av supporterkulturen i detta land – som brukar beskrivas som stelt, lite blygt och väldigt lagom – har varit häpnadsväckande.
Som Expressens litteraturredaktör, tillika IFK Norrköping-supportern, Anna Hellgren skrev i helgen: ”För inte länge sen ekade spelarnas röster i betongen, numera rullar sångerna ner mot planen också utanför storstäderna. Klubbarna behöver dem, vi som bara sjunger om ingen annan hör gör det också.”
I en tid präglad av globala underhållnings-imperier som Netflix är allsvenska matcher lokala händelser, där platsen har betydelse. Människor sluter inte upp kring sitt lag för att de är bäst i världen, utan för att det är deras lag.
Klubbarna har förstått att denna passion är idrottens hjärta. Det är inte självklart. När LHC bytte gamla Stångebro Arena till den nya hall som nu heter Saab Arena valde man den välstädade medelklasspubliken framför White Lions passion. Jag har sett fantastisk hockey i Saab Arena – men ingenting slår upplevelsen av stå i klacken och se LHC besegra Tingsryd, Troja-Ljungby och Vita hästen i en kompakt och kokande arena. Här har hockeyn mycket att lära från fotbollen.
En nyckel till Allsvenskans framgång är 51 procents-regeln, alltså att föreningens medlemmar måste ha majoritet i klubben och ingen enskild ägare köpa upp det helt. Det gör att man slipper betrakta serien med de moraliska dubier som följer den brittiska fotbollen, där briljansen bygger på investeringar från Mellanösterns oljemiljardärer.
Detta gör dessutom Allsvenskan jämn och oförutsägbar, eftersom ingen klubb sitter på oändliga resurser. Vi slipper också den osmakliga miljardrullning som präglar den internationella storfotbollen: Spelarna har bra betalt, men utan att det blir stötande.
Supportrarnas inflytande har också förhindrat Allsvenskan från att införa det förhatliga VAR-systemet, som innebär att varje mål videokollas innan det godkänns. Domarna vill ha det, men supportrarna protesterar eftersom det förstör det spontana firandet av målen.
Jag älskar att se Alexander Isaks och Erling Haalands tekniska briljans på de brittiska fotbollsplanerna. Men de enorma summorna, alla smutsiga pengar och det pedantiska VAR-systemet gör att jublet fastnar i halsen.
I en alltmer kalkylerad fotbollsvärld är den allsvenska fotbollen ett reservat av lokal hängivenhet. Det är hit man ska gå om man vill hitta idrottens hjärta, som inte är teknik utan passion.
Att den allsvenska fotbollen aldrig kan tävla med de internationella ligorna är inte en svaghet, utan seriens styrka.
Joel Halldorf är författare och professor i kyrkohistoria bosatt i Bestorp.