Det började med det vanskliga beslutet att försvara Jamal El-Haj med alla till buds stående medel. Den vanligtvis stoiska Andersson mer än darrade på läppen när hon i riksdagens talarstol tog den nu fockade riksdagsledamotens parti. Det var en nog så tafflig historia som för bara 20 år sedan aldrig hade tillåtits inträffa.
I förra veckan intervjuades oppositionsledaren i Dagens Nyheter om desinformationskampanjer och utländsk påverkan i våra val. Då passade hon på att ta upp den libertarianske debattören och youtubern Henrik Jönsson och ifrågasätta var han fick sina pengar ifrån. Anderssons pressekreterare sköt till och med in påståendet att Jönsson bedriver hatkampanjer mot S och Andersson.
När kritiken kom – det är trots allt lite udda att varna för desinformation genom att sprida sådan – skyllde man på journalisten. Det var minsann hon som hade fört in samtalet på Jönsson. Dessvärre fanns hela intervjun inspelad och både journalisten och dennes chef dementerade kraftigt lögnen från Sveavägen.
I måndags kväll kom nästa haveri. Magdalena Andersson hade getts möjligheten att skriva i tyska systerpartiet SPD:s tidning Vorwärts. Och som hon tog vara på den möjligheten. Temat för texten är att Sverige måste ses som ett varnande exempel för omvärlden. ”Den utveckling vi ser i Sverige ligger i linje med auktoritära högerregimers agerande runt om i världen. Där opposition och andra kritiska röster tystas för att stärka sin egen makt", skriver hon.
Som av en slump felciterar Andersson även Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Hon hävdar att han sagt att ”alla moskéer bör konfiskeras och rivas”. Något som ju inte är sant. När Åkesson, och en hel del andra, påpekat detta svarar partiet genom att dels skylla på översättaren – trots att Andersson faktiskt är en fena på tyska – dels skicka ut partisekreterare Tobias Baudin som förklarar att det ju är fint att Åkesson står upp för moskéerna.
Socialdemokraterna förefaller onekligen ha tappat greppet om verkligheten. Det är dock osannolikt att detta är olycksfall i arbetet. Mer troligt är att det är inledningen på en valstrategi som går ut på att gå till mycket hårda angrepp mot allt och alla, utan att ta särskilt mycket hänsyn till om det är sant eller inte. Det bådar inte gott.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.