En artikel om döden fick mig häromdagen att haja till (DN, 24/6). Finska forskare har med kuslig precision lyckats träna datamodeller att förutsäga sannolikheten att någon kommer gå hädan det kommande året. Det framgick inte om de lyckats förutsäga detta på gruppnivå, eller den specifika risken att Sven Svensson med dåligt hjärta och en fäbless för livets goda inte har så långt kvar. Men oavsett sådana fackmannafrågor är det en fascinerande studie som kunde förutsäga dödlighet med 94% procents träffsäkerhet. Det låter högt.
Jag införlivar spontant denna vetenskapliga bedrift i en större trend där alltmer kraftfulla datormodeller, parade med alltmer omfångsrika datakällor, verkar känna oss bättre än vi själva. Den amerikanska psykologen Jonathan Haidt vid Yales universitet beskrev nyligen i en omtalad bok hur stora techbolag på mycket sofistikerade sätt byggt produkter som skapar starka beteendemönster hos användarna.
De som spelar CandyCrush eller fastnar på Instagram är månne bekanta med detta. Med tillräckliga datamängder är det möjligt för skickliga ingenjörer att anpassa skärmens färger och former för maximalt inflytande över vår uppmärksamhet.
Detta är givetvis inte en svartvit historia, eller ens överlag mörk. Den typ av mänskliga förutsägbarhet som framträder ur siffergyttret innebär förstås många effektiviserings- och koordineringsmöjligheter.
Jag arbetade själv tidigare i techsektorn inom persontransport. Vad annat vill jag vid min dagliga pendling, än att kollektivtrafikansvariga ska veta precis när och vart jag ska! Hoppas att jag är förutsägbar nog.
Mer generellt kan man sammanfatta det som att insikten i mänskliga beteenden gör det enklare för dem som levererar varor och tjänster att bättre anpassa sitt utbud. Ost för labbråttor, surrar kanske någon övervintrad teknikfiende, men så är det ju inte, utan ett marknadsutbud som vilar på data tjänar oss alla bättre.
Trots detta kvarstår nog en gnutta olust hos många av oss, särskilt när vi betänker mer extrema exempel på vetenskapens knivskarpa exerciser. Forskare har exempelvis lyckats förutsäga vissa basala val en försöksperson gör bara genom att studera hjärnaktivitet mikrosekunderna innan personen ens själv är medveten om sitt eget val.
Framtidens datoriserade maskininlärning kommer att massproducera sådana insikter, antar jag, allteftersom beräkningskraft och datagenerering stegras. I denna möjlighet att avläsa människans framtida val på kalla statistiska grunder skymtar något avhumaniserande.
Immanuel Kant, den tyske filosofen, ansåg att vi människor förmår anlägga två fundamentalt distinkta och oförenliga perspektiv på oss själva: Det ena som fritt handlande subjekt, det andra som del av naturens regelbundenhet. Den senare är vetenskapens fält, det förra viljans och etikens. Vetenskapens landvinningar tycks ibland så överväldigande att de inte lämnar så mycket kravelyta kvar för den gamla dammiga, fria människan.
Som isbjörnarna som hakar sig fast vid de sista isflaken i ett smältande Arktis, klänger vi oss fast vid de alltmer spridda kobbar av oreducerbar mänsklighet som ännu sticker upp ur teknikålderns mörka böljor.
Ledarsidans krönikör Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.