Kristdemokraternas Ebba Busch fick nyligen, återigen, en hård personlig recension. Denna gång från DN Kulturs Kristofer Ahlström (16/8). Han kallar henne i texten för ”Sveriges Pamela Anderson”, skamlös, hycklare och det menas till och med att hon ”motbevisar evolutionsteorin” genom hennes agerande. Ja, skribenten tar verkligen i från tårna. Men detta är vardagsmat för Ebba Busch, som rutinmässigt får se den ena efter den andra recensionen av liknande snitt. Varför då?
Jag söker svaret hos Nietzsche. Ett av Nietzsches favoritbegrepp var ressentiment. För att kort förklara ressentiment så kan man säga att det är ett slags hat. Det är en mycket stark och farlig, ja faktiskt rentav gift känsla som kan motivera människor till stor grymhet. Känslan uppstår genom att en person identifierar en annan person som skälet till ens frustration, misslyckande eller tillbakahållning.
Känslan av mindervärde eller svaghet eller rentav avundsjuka gentemot denna person, som blir en slags manifestation av alla ens egna tillkortakommanden, genererar i sig en slags moral som rättfärdigar sin egen svaghet och attackerar den som uppfattas som ”starkare”. Detta moraliska system tillåter också i längden stora grymheter mot den starkare personen.
Ressentiment är en alltmer vardaglig känsla i svensk kontext. Det talas gärna om att sparka uppåt på vänsterkanten, exempelvis. Att vänsterungdomar skanderar rena krigsramsor mot de mer välbärgade är vardagsmat. Det talas också mycket om svenskars så kallade rasism, och att denna offermentalitets moral i våra förorter tillåtit brutalitet mot svenskar är vid detta lag ingen fråga om. Och så vidare.
Ressentiment är ett sätt för egot att skydda sig från skuld. Dina personliga tillkortakommanden kan inte vara ditt eget fel. Genom att identifiera en person som skyldig på detta sätt, och att kanalisera sin energi i form av ressentimentsdrivet hat mot denna person, slipper man konfrontera sig själv.
Låt oss nu återvända till Ebba Busch. Hon är väldigt vacker, ung och framgångsrik. Med glädje och rapp humor så lyckas hon oftast avvärja problem när hon trampar fel. Under hennes ledarskap gick Kristdemokraterna från riksdagens hackhöna som ledde en tynande existens till ett livskraftigt och stöddigt parti med en stark ung generation. Det verkar lite som att Ebba Busch inte kan göra fel.
Och värst av allt – hon har mage att njuta av det. I stället för att skämmas och skyla sig själv så envisas hon med att visa upp att hon ofta har roligt på sitt jobb och även privat. Därför tog hon på sig en röd t-shirt när hon hälsade på livräddare i Tylösand, som kanske för tankarna till Baywatch. Och hon beter sig som en kändis när hon festar så ofta! Ja, nu måste vi få henne portad från Ellegalan. Där fick hon så hon teg.
Problemet är bara att Ebba Busch aldrig tiger särskilt länge, så ressentimentet får aldrig riktigt utlopp. Därför fortsätter detta tryck bara att växa och växa, och kräver i sin tur större grymheter för att tillfredsställas. Och att ressentimentet ska få utlopp, det är det aldrig någon fråga om.
Skamlös, hämningslös, kriminell, nippertippa, maffiaboss, dålig kristen, kvinnohatare och hon har till och med antytts vara en dålig mamma. Detta är bara ett axplock, de nästan febriga hatartiklarna mot Ebba Busch är så många att det inte går att enkelt summera alla personliga anklagelser mot henne här. Men gemensamt för dessa artiklar är den underliggande känslan av ett avgrundsdjupt hat som vilken sekund som helst kan kasta av sig den slöja av ironisk eller humoristisk distans som försöker skyla detta hat, och därmed visa det fradgatuggande som gömmer sig därunder.
Ressentiment är en motbjudande känsla. Det är något som Nietzsche beskriver i mycket fördömande ordalag. Precis som att det allra oftast inte är en välbärgads persons fel att en annan person är fattig är det inte Ebba Buschs fel att du avundas hennes pondus eller valfri annan kvalitet. Och man kan för all del kritisera KD:s och Ebba Buschs politik, det är helt riktigt och något som även undertecknad har ägnat sig åt när det varit motiverat, men att vi ger plats till detta irrationella hat mot en enskild person, så även en offentlig person såsom en partiledare, är under alla kritik. Nästa gång någon vill skriva en personlig recension av Ebba Busch vill jag i stället uppmana skribenten att söka sig till terapi.