Vi närmar oss EU-valet och enligt den senaste Eurobarometermätningen väntas fler än vanligt rösta. Det är glädjande, eftersom intresset för vad som sker i Bryssel ofta är lågt. Okunnigheten kring EU-parlamentet har det skämtats friskt om, inte minst i France TV:s populära humorserie ”Parlement” som snart går in på sin tredje säsong. (I Sverige visas den i Axess TV under titeln ”I unionens tjänst”.) Men även om det är nyttigt att skämta ibland så bör vi också ta EU på allvar.
Inte minst Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina har visat på vikten av sammanhållning i EU, som nu är inne på sanktionspaket nummer 13. Mer behövs, naturligtvis, men man ska inte underskatta betydelsen av import- och exportrestriktioner, frusna tillgångar och inreseförbud. En milstolpe kom tidigare i år när det beslutades att avkastning på ryska statstillgångar ska kunna användas för Ukrainas återuppbyggnad, även om medlen ännu inte börjat överföras.
Det här märks i Eurobarometern. Hos våra nordiska grannar i Danmark och Finland, i de tre baltiska länderna och i Nederländerna, Polen, Tjeckien och Tyskland är säkerhet och försvar den viktigaste valfrågan.
Men prioriteringarna varierar mellan länderna. Som enda land har Sveriges väljare klimatfrågorna i topp. Även om vi avviker kan man förstå varför. Klimatfrågorna är viktiga och EU:s klimatpolitik spelar troligen större roll än den nationella. Överenskommelsen om Fit for 55-paketet är paradexemplet på hur EU genom utsläppsavgifter och utsläppshandel kan ta unionen till klimatneutralitet före 2050.
Det gäller dock att omsätta engagemanget på rätt sätt. Förra helgen rapporterade Svenska Dagbladet (13/4) från Indonesien, där mycket nickel till elbilsbatterier utvinns, bland annat till vissa Volvo-modeller. Trots att elbilarna tveklöst är en del av lösningen på klimatproblemet kantas den indonesiska nickelutvinningen av dålig arbetsmiljö, elektricitet från kolkraftverk och inflytande från den kinesiska diktaturen.
Kan vi inte hitta nickel och andra basmetaller som koppar och zink på närmare håll? Jo, visst kan vi det. Boliden, som fyller 100 år i år, är en ledande producent av alla tre. Sverige har goda förutsättningar för att bidra med metaller till klimatomställningen: stora ytor, omfattande fyndigheter, låg befolkningstäthet och hållbar gruvdrift med arbetsmiljö i världsklass.
Ändå läggs det hinder i vägen. EU:s vattendirektiv tillämpas på ett sätt som ofta omöjliggör nya gruvor. Natura 2000 pekar ut stora områden som skyddade på ett sådant sätt att deras naturvärden trumfar allt annat – även klimatnytta.
Här borde i själva verket väljarnas intresse för säkerhets- och klimatpolitik sammanfalla. EU:s kritiska råmaterialakt från förra året gör tillgången på metaller och mineral till en säkerhetsfråga. Men även om akten ska snabba på tillståndsprocessen så gäller reglerna om miljöprövning bara strategiska fyndigheter. Reglerna om naturskydd ändras inte alls. Risken är att vi fortsätter lägga krokben på oss själva och att svenska fyndigheter blir kvar under jord. De europeiska väljarna borde kräva mer än så – både de som prioriterar klimatet och de som prioriterar försvar och säkerhet.
Ledarsidans krönikör Katarina O’Nils Franke är journalist och författare, verksam vid Axess och aktuell med boken Rilke och filosoferna.