Skälen är många men låt mig börja med de fyra främsta riskerna som mycket konkret kan påverka vår egen verklighet.
Den första handlar om Rysslands krig i Ukraina. Det är ett krig som utkämpas i Ukraina, ett land som har visat en imponerande förmåga och ett beundransvärt folkligt mod, men det handlar ytterst om Europa. För Putin är det inte bara en retorisk självklarhet att utmåla Väst som den stora fienden. Diktatorer är nämligen i grunden fega, fega inför fredliga människor som skriver, talar eller demonstrerar. Fega inför kritik och för andras åsikter. För Putins del är kriget i Ukraina bara en början på den intressesfär som inför demokratins utmaningar tryggar hans makt.
Det är därför viktigt att den ryska invasionen i Ukraina besegras. Det är enda sättet för oss att tvinga Ryssland att respektera andra länders gränser.
Den andra risken handlar om Kina. Att avveckla demokratin i Hongkong var ett steg på vägen för att ta kontrollen över allt som den kinesiske ledaren Xi anser är Kinas rätt i kraft av den egna makten. Taiwan är för det kinesiska kommunistpartiet både en irritation och en källa till rädsla.
Taiwan är nämligen, precis som Ukraina är för Moskva, ett tecken på att demokratin är överlägsen diktaturen och att den passar kineser alldeles utmärkt. Kinas diktator Xi vill inget hellre än att invadera och ta över Taiwan, som kommunistpartiet anser är Kina samtidigt som man definierar demokratin där som ett hot. Skulle Kina invadera Taiwan påverkar det inte bara den globala ekonomin utan också genom det krig och den konflikt som det skulle växa till. Det skulle leda till en konflikt mellan Kina och hela den västliga världen. Då skulle den kinesiska diktaturen inte tveka att helt och fullt gå arm i arm med den ryska, med konsekvenser inte bara för kriget i Ukraina utan bland annat också Arktis.
Den tredje risken handlar om Iran och Mellanöstern. Iran finansierar och rustar Hamas och Hizbollah och har som uttalat mål att utplåna Israel. I Jemen har man sina företrädare Huthirebellerna som för ett inbördes krig där men nu också ett krig mot Västvärlden i form av missiler riktade mot sjöfarten i Röda havet. Om Iran dessutom går in för att använda Libanon som en plattform för kriget mot Israel samtidigt som man utmanar världen i övrigt ser vi en ytterligare global konflikt bli till ett större krig.
Den fjärde risken handlar om ett USA där Trump väljs till president. Det riskerar att underminera demokratin i USA men allra mest uppenbart det amerikanska stödet för världens demokratier, för Europas del genom Nato.
I ett mörkare scenario blir då de tre konflikterna ovan sammanflätade i en samtidigt som den demokratiska världen försvagas genom ett USA som abdikerar från att vara den fria världens ledare. Det gör Europa liksom andra delar av världen utsatta och det skulle påverka den globala ekonomin långt mer än pandemin.
Det allvarliga i detta är att de problem som vi har sett växa fram beror på en ständig säkerhetspolitisk naivitet till utvecklingen i länder som Ryssland, Kina och Iran. En lång rad politiker och säkerhetspolitiska experter har underskattat hoten från dessa regimer och det har gjort oss svagare och mer utsatta än vad vi borde vara.
Den viktiga och stora möjligheten inför allt detta är att om vi nu ser de risker och hot som dessa regimer var för sig utgör kan vi agera så att de tillsammans inte får fritt fram och växer samman som ett övergripande hot. Idag förstår de flesta att Ryssland, Kina och Iran utgör allvarliga hot mot den demokratiska världen.
Ser vi detta och agerar utifrån det kommer vi kunna se till att Europeiska unionen får en större kraft och som sitt främsta fokus att värna europeisk säkerhet och fred, att Nato får ett starkt europeiskt ben, med Sverige som en viktig faktor i Nordeuropa, och att fler inser att de globala hoten bara kan mötas gemensamt. De som i denna tid talar om att föra ut Sverige ur den gemenskap som är vår ekonomiska hemhörighet och vår främsta politiska gemenskap vill inte göra oss starka utan bara svaga.
Om vi ser till att Europa agerar gemensamt och starkt, om vi ser till att föra en tillväxtens politik och fokusera på de stora utmaningarna samtidigt som vi i Sverige gör vår läxa när det gäller att rusta upp försvaret och stärka våra gemenskaper med andra, då kan vi vända på en utveckling som allt för länge har gått i despotiernas riktning. Demokratin är nämligen överlägsen. Det är därför diktatorerna är rädda för den. Så låt oss önska varandra ett gott nytt år!
Ledarsidans krönikör Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.