Skärvor, revor, ensamheter
splitter i kroppar
och splittrade familjer.
Kriget och förtrycket pågår
när diktatorn aldrig avgår.
Men mitt i mörkret finns det hopp:
frihetskampen fortgår utan stopp.
I söndags ringlade kön till ryska ambassaden i Stockholm lång. Flaggor med budskap som ”Russians against war” och hjärtan i Ukrainas färger vajade i protest mot det val som hölls i Ryssland. Dagen efter kungjordes det förväntade resultatet.
Med ett påstått röststöd om 87 procent fortsätter Vladimir Putin som president. Han har nu suttit vid makten i snart 25 år och kan använda detta valresultat som intäkt för att han har det ryska folkets godkännande för kriget i Ukraina.
”De vid makten behöver inte längre veta vad människor tycker, de behöver siffror. Vi närmar oss Sovjettidens valstandard”, sa den politiska analytikern Dmitrij Oresjkin till den ryska exil-tv-kanalen Dozjd i söndags (SR 18/3).
Det är en tragedi att Putin gjort så att Ryssland backar bakåt i både tid och utveckling. Åren efter Berlinmurens fall var den generella utvecklingen i världen på rätt väg. Vi såg framtiden an med mer demokratisering, mindre vapenvåld och fortsatt globalisering. Vi var alla mer eller mindre goda grannar. Varför ändrades det?
I dag blir de auktoritära staterna allt fler och allt mer aggressiva. Putin startar krig och sprider lögner och hot. Tyvärr är tyranniet inte heller isolerat till en maktgalen man. Vi ser liknande tendenser i exempelvis Kinas agerande mot Hongkong och Taiwan. Och även om det på många sätt inte går att jämföra med Kina och Ryssland så har även våra nordiska länder samtidigt andra problem att tampas med som ökar på ofriheten.
I Sverige härjar den utbredda och eskalerande gängkriminaliteten på alla områden. Vartannat svenskt företag drabbas varje år av brott, men anmälningar uteblir eftersom företagarna vet att polisen sällan hinner utreda brotten utan tvingas oftast lägga ned utredningarna.
Vid ett föredrag nyligen påpekade en högt uppsatt polis att den svenska ökningen av dödsskjutningar är unik i Europa – inget rekord att vara stolt över. Osäkerheten ökar men Polisen, Tullen och politikerna kämpar på. Problemen är dessvärre väl kända vid det här laget och vi är så pass bekanta med våldsutvecklingen att vi tenderar att bli avtrubbade inför den. Men likgiltighet får inte ta över, varken i Sverige eller utanför landets gränser.
Därför är det glädjande att EU:s utrikesministrar diskuterar nya sanktioner mot Ryssland med anledning av det senaste ”valet”. Ukraina behöver vårt stöd för att stoppa Putin.
I dikten jag inleder den här texten med vill jag framför allt påminna om frihetskampen. För trots frustrationen över att detta pågått så pass länge är det inte som om ingenting händer. USA och Tyskland är de största bidragsgivarna till Ukraina och många andra länder, individer och institutioner gör massor. Vi måste fortsätta med det. Och fortsätta att protestera på torg och utanför ryska ambassaden, fortsätta att skicka pengar, vapen och förnödenheter för att mota Putins förtryck i grind och aldrig ge upp. Friheten måste segra.
Ledarsidans krönikör Katarina O’Nils Franke är författare, redaktionssekreterare i Axess och programleder ”Förklara din forskning” på Axess TV.