När ett stort antal personer inom den psykologiska professionen och vetenskapen år 2016 pekade ut faran med att sätta en narcissist i vita huset så bemöttes det med kritik.
Man ska skilja på sak och person, hette det då. Det är förvisso en bra grundprincip när man diskuterar politik. Men det är inte Trumps politik som är problemet, utan just hans personlighet. Och nog fick de rätt alltid.
Frånsett hans allmänna sociopatbeteende och diktatorskramande, så klarade inte hans narcissistiska personlighet av en valförlust och började därför att hävda att valet blivit stulet, övertyga valfunktionärer att ”hitta” fler röster på honom, samt uppvigla en folkmassa att storma kongressen för att hindra utnämningen av Biden som ny president.
Att Trump inte lyckats montera ned den amerikanska demokratin är ett styrkebesked för den samma. Men det utgör inget belägg för att han inte hotar den.
Vad som händer om Trump lyckas ställa till tillräckligt mycket kaos, så att den demokratiska processen förhalas eller hamnar i domstol, är det ingen som kan veta.
Retoriken från det demokratiska partiet ändrades nyligen över en natt. Istället för att tala om Trump som en fara för demokratin benämns han nu som ”weird”. Det är mycket möjligt en bättre valstrategi. Men hindrar inte att det gamla påståendet fortfarande är sant.
På samma tema hävdar nu en och annan debattör på den svenska högerkanten att det är personer som anklagar Trump för att vara en fara för demokratin som skapar polarisering och som är den riktiga faran för demokratin. Givetvis med jämförelse med svenska förhållanden där SD och regeringen anklagats för desamma. Men parallellen haltar betänkligt. Jimmy Åkesson och Ulf Kristersson har varken ägnat sig åt valfusk eller hetsat sympatisörer att attackera riksdagen.
Man kan tycka att Trump och republikanerna har en bättre politik än Harris och demokraterna. Men att ursäkta Trumps destruktiva och farliga karaktär för sina egna sakpolitiska eller ideologiska intressen är lite väl cyniskt.
Tidigare republikanska presidenter och presidentkandidater har varit ganska tydliga med sin avsmak för Trump. Och i dagarna publicerades ett upprop underskrivet av 238 profilerade republikaner som tjänstgjort hos Bush I och II, John McCain och Mitt Romney. De låter meddela att de kommer rösta på Harris och uppmanar moderata republikaner att – återigen – avgöra valet så att Trump inte blir president.
Nu hörs ofta frågan om varför Trump agerar så osmart och ostrategiskt under valkampanjen. Svaret är givet.
Hoppet står nu åter till moderata republikaner och att Trumps personlighet blir ett hinder för honom själv.
Jakob Styrenius är ledarskribent på Västerviks-Tidningen.